Asterix at the Olympic Games (Playstation 2)

I spelet beger sig de två vapendragarna Asterix och Obelix till de olympiska spelen i Grekland för att stoppa Caesars son Brutus från att göra otyg. Brutus har nämligen storsinta planer på att ta över världen, vilket han har tänkt genomföra med hjälp av en ond trollkarl som kan styra tid och rum. Förutom att hindra Brutus har de två gallerna även tagit på sig uppgiften att hjälpa den unge Lovematrix att vinna de olympiska spelen eftersom det är det enda sättet för honom att få tillåtelse att gifta sig med prinsessan som han har kärat ner sig i. Själva händelseutvecklingen i spelet är ganska torftig men det finns en hel del glimtar av humor som får en att tänka tillbaka på de klassiska seriealbumen om Asterix och hans vänner.

Om man ska kategorisera spelet hamnar det som en slags hybrid mellan äventyrligt plattformsspel och ett mer traditionellt sportspel. Den huvudsakliga ingrediensen i spelet är att springa omkring i ett 3D-landskap (antingen som Asterix eller Obelix) där du får lösa diverse uppdrag och pussel för att försöka ta dig fram till Brutus. Med jämna mellanrum får du också testa på diverse OS-grenar (av lite mer fantasifull karaktär) som du sedan kan spela i Olympic Mode. Själva plattformsdelen har inte mycket nytt att bjuda på utan det känns som om man har sett det hela förut i ett otal tidigare spel. Det blir också ganska segt och repetitivt i längden, och då är spelet ändå jämförelsevis kort. En del av sportgrenarna kan dock vara riktigt kul även om många av dem känns på tok för lätta att klara av.

Nu känns det som att jag har varit ganska hård så det är väl bästa att poängtera att spelet faktiskt innehåller en del ljusglimtar också. En fiffig egenskap är att man själv kan välja vilket kapitel man vill börja på, så om man har kört fast fullständigt på någon bana kan man lätt hoppa vidare till nästa. Man kan också lägga till en extra spelare när som helst i spelet vilket är smidigt om man blir sugen på att spela med en kompis. Även om själva plattformsdelen av spelet som sagt kan vara lite seg kan det ändå vara kul att spela i Olympic Mode där man kan gå direkt på sportutövandet och utmana en vän på någon av sina favoritgrenar.

Det som jag blev mest förtjust av i spelet är alla de innovativa och charmiga fightingmanövrar som man kan använda sig av i strid. Till exempel kan man lyfta upp en romersk soldat i kragen, slunga iväg honom upp i skyn för att sedan använda honom (och andra uppskickade soldater) som en "romersk regnstorm" mot en oåtkomlig fiende. Asterix och Obelix är som bekant väldigt förtjusta i att slåss mot romare och det är med finess och humor som man kan utkämpa sina fighter. Dock är det väldigt lätt att vinna ett slagsmål så det funkar egentligen lika bra att frenetiskt trycka på x-knappen när man slåss (vilket inte direkt höjer upplevelsen av spelet). På det stora hela är Asterix at the Olympic Games ett spel som inte direkt bjuder på några nyheter men som ändå kan vara lite småtrevligt och som lämpar sig ganska bra till en lite yngre målgrupp.

Betyg: 5/10