I den klassiska peka- och klickagenren är handlingen viktigare än något annat. En bra handling får en att ha större överseende med ologiska pussel vilket är ett av genrens stora gissel. Lost Horizon börjar sömnigt, ja nästan tråkigt, och stapplar sig fram innan det börjar hitta rätt. Men när det gör det är man mitt inne i ett förvånansvärt roligt och varierat äventyr i klassisk Indiana Jones-stil.
Spelet utspelas 1936 och spelarens protagonist är engelsmannen Fenton Paddock. Han är en före detta soldat som kastats ut ur armén och numera försörjer sig som smugglare. När sonen till den engelska befälhavaren i Hong Kong försvinner i de tibetanska bergen skickas Fenton iväg för att leta rätt på honom. Till en början stapplar såväl karaktärer som historien som helhet fram men ju längre man tar sig desto bättre blir det. Fenton skickas kors och tvärs över jordklotet och vid varje nytt ställe rullas ytterligare en liten bit av handlingen upp.
Det skulle kunna vara taget direkt från en Indiana Jones-film då de klassiska ingredienserna finns där i form av övernaturliga fenomen och det obligatoriska nazistväldet som letar efter dem. Handlingen är skriven av den tyska författarinnan Claudia Kern som tidigare varit inblandad i Darkstar One samt Deep Silvers tidigare äventyrsspel Secret Files 2. Och man får väl säga att Claudia har gjort en fullgod insats.
Det är svårt att inte dras med av stämningen i spelet. Både musiken och de vackra handritade bakgrunderna ger den där rätta äventyrsatmosfären. Varje kapitel inleds och avslutas dessutom med filmsekvenser som ytterligare hjälper till att ge spelet den där filmlika kvaliteten. Även om huvudpersonen Fenton Paddock inleder spelet lika svagt som övriga karaktärer så växer han efter hand. Efter ett tag finns det faktiskt väldigt få likheter med den gode Indy och Fenton får ett helt eget existensberättigande. Jag ler lite extra när handlingen för Fenton till Berlin där OS pågår för fullt. Där visar det sig att man måste rigga tiokampen så att en landsman vinner. Detta skulle aldrig hända i Indiana Jones värld och det gör Fenton Paddock till en betydligt mer mångsidig figur.
Det finns en slags självironi som genomsyrar spelet. Fenton Paddock tvekar inte att slänga ur sig vassa kommentarer som driver med klichéerna inom den här genren. Detta gör förstås också att spelmakarna kommer undan med att använda dessa klichéer flitigt. Försöker man använda en sak på en annan, trots att det känns hur ologiskt som helst, så säger Fenton rakt ut att det i normala fall vore idiotiskt men att han gör det ändå. Visst är det ett sätt att dölja dåligt konstruerade pussel, men de gör det i alla fall på ett charmigt sätt.
Riktigt positivt är också att man har undvikit flera andra problem som genren dragits med ett tag. På varje skärmbild kan du klicka på en ikon och direkt få markerat de saker som man kan interagera med på något vis. Ett enkelt sätt att eliminera den pixeljakt som plågat så många andra gamla spel. Har man dessutom tappat bort sig och är osäker på vad man ska göra kan man få de närmaste delmålen uppräknade för en. De här hjälpmedlen har jag saknat i över tjugo år och de gör mycket för att se till att man inte fastnar.
Lost Horizon är dock långt ifrån perfekt. Spelet har generellt alldeles för lätta pussel och kanske är det ett tidens tecken då övriga spelgenrer har gått mot att bli allt enklare, detta för att locka in den stora massan av spelköpare. Ibland blir det rent löjeväckande när man konstruerat hinder bara för att förlänga speltiden. Ett utmärkt exempel på det är när man springer på två låsta dörrar. Med hjälp av en bit ståltråd kan man dyrka upp den ena dörren men inte den andra. Bakom den dörr man får upp finns det saltsyra som man använder för att fräta sönder låset på dörr nummer två. I ett peka- och klickaspel är det i mina ögon värre med meningslösa pussel än ologiska pussel. Dessvärre innehåller Lost Horizon fler av det förstnämnda.
Mitt andra stora problem är röstinsatserna i spelet. Alla talar närmast perfekt brittisk engelska - till och med tyskarna. Som vanligt nämner man ordet ”Hollywood” i samma veva som man pratar om röstinsatserna men jag undrar hur många av dem som faktiskt jobbat i den drömstaden. De är visserligen tydliga men problemet är att de låter mer som engelska språkvårdare än som röstskådespelare. Replikerna uttalas för det mesta bra men inlevelsen i förhållande till situationen och omgivningen saknas. Här har Deep Silver fortfarande en ganska lång väg att gå.
Men bortsett från detta håller spelet bra och känns riktigt underhållande, trots att det tar sin lilla tid innan det hittar rätt. Jag gillar att man till viss del driver med genren och humorn är vad som räddar många dialoger när röstinsatserna annars kunde ha sänkt dem. Lägg därtill att pusslen generellt är ganska lätta och att man har eliminerat flera av genrens problem med smarta hjälpmedel så är det svårt att inte rekommendera det här spelet till någon. Såväl nybörjare som veteraner i genren borde få ut ett antal trivsamma timmar med Lost Horizon även om det knappast blir någon odödlig klassiker.