Bioshock är uppföljaren till förstapersons-skjutaren System Shock på PC och utspelar sig i en undervattensstad kallad Rapture. Rapture är byggt och bebott av många människor, men dock inte vilka människor som helst utan människor genmanipulerade till livets yttersta gränser. Dessa genmanipulerade människor kallas bl.a. för splicers, och just splicers ställer till med både det ena och det andra bekymret för den sakteligen nedbrytande staden. Dessa splicers är som sagt människor vars kroppar utsatts för extrema förändringar med hjälp av olika genmanipuleringar.
Dessa genmanipuleringar görs genom att använda Plasmids och tas som en slags spruta för att ändra kroppens genetiska sammansättning. Man kan med andra ord få möjlighet att göra både det ena och det andra, allt från att tända eld på folk till att frysa ned dem. Dessa Plasmids tar sedan i sin tur sin kraft från den genetiska energin kallad, Adam, som går att finna runt om i undervattensstaden Rapture.
Vid användande av dessa genetiskt framställda krafter dränker man sin genetiska kraft kallad, eve, som sedan kan laddas upp genom att spruta in ytterligare genetisk materia i kroppen. Alla dessa fördelar och nackdelar är det människorna i Rapure lever med dagligen och så småningom även en själv. Men innan man får chansen att använda sig av dessa genetiska materia blir man tvungen att ta sig till staden först.
Det hela börjar med att man i sitt flyg, på väg till okänd plats, råkar ut för en flygplanskrasch rakt ned i det stora havet. Av en ren slump hamnar man bredvid en väldig fyr, man simmar mot fyren för att rädda sitt eget skinn och verkar vara den enda överlevande vid kraschen. Väl inne i fyren ser man en skylt som talar om var man hamnat, nämligen vid ingången till Rapture, "staden för alla".
Strax efter att man fått reda på var man befinner sig tar nyfikenheten till och man smyger sig sakta men säkert ned mot en undervattensklocka för sedan kliva in i den och bege sig mot Rapture. Det är först i detta nu man inser att man är på väg ner i en stad som befinner sig under vatten där i princip allt kan hända utan att någon någonsin bryr sig.
Stämningen är oslagbar och bara själva färden ner till den stora undervattensstaden får en att rysa. Efter en lugn åktur tror man att man kan promenera ut i staden utan förhinder, men det första man bemöts av är en splicer som fullkomligt tappat greppet och som går loss på en till synes oskyldig man.
Hjärtslagen höjs och man börjar fundera på hur detta ska gå, man har inte ens fått tag på ett vapen än, hur ska man kunna försvara sig? Man får bara minuten senare plocka upp en radio som man kontaktar en av allt att döma trevlig man som vill hjälpa en. Man känner sig genast tryggare och lugnar ner sig ett par kilo då han berättar att han kommer att kunna hjälpa en och att han känner till hela staden. Ytterligare några steg framåt hittar man en stor rörtång, denna plockar man på sig och tänker använda som försvar.
Men efter bara ytterligare ett par steg hittar man även en slags spruta, man blir tillsagd att nyttja sprutan då den innehåller genetiska förändringar som man kommer att ha väldigt stor nytta av under äventyrets gång. Man tar sprutan och det börjar plötsligt blixtra om händerna på en och gubben i radion försöker desperat lugna en medan man själv hamnar i chocktillstånd och ramlar ned för en trappa. Man vaknar bara sekunderna senare av att en liten flicka med väldigt hemska ögon pratar med en jättelik dykare stående bakom sig. Flickan är ute efter att skörda ens genetiska energi men ångrar sig halvvägs då hon tycker att man ser ut som en ängel. Flickan och dykaren går efter att ha sagt detta iväg och hela skärmen skakar när den enorma dykaren vankar iväg.
Det är detta som är Biosock i helhet, storslaget och fruktansvärt nervpirrande. Man har jämnt en känsla av oförutsägbarhet och känner sig allt som oftast väldigt spänd och fullkomligt nyfiken på vad som kan komma att visa sig kring nästa hörn. Det är detta som driver spelet framåt och som håller ett stengrepp kring spelaren.
Dykaren, kallad Big Daddy, får man sedan reda på att han vaktar den lilla flickan, kallad Little Sister, från allt ont. Och att flickan skördar den energi som kallas för Adam genom att kreta i döda människokroppar och sedan absorbera genetisk energi från dem. Denna energi är något alla vill ha, och givetvis även en själv.
Spelet kretsar sedan kring att växa och bli starkare så att man så småningom kan ta vara på den kraft den lilla flickan samlar genom att på sätt och vis skörda flickan själv eller, om man så känner för det, rädda flickan från hennes så kallade "arbete" som genenergiskördare.
Valet mellan att skörda flickan och att rädda henne gör att spelet i slutändan kommer att bli olika beroende på vilket val man väljer. Men hur det skiljer spelet åt i slutändan är inget jag tänker avslöja.
För att sluta prata om vad spelet går ut på och vad som händer i spelet tänkte jag börja prata lite mer om den lite mer gripbara betygssättningen i spelet, så som grafik och musik.
Spelet har som ni kanske förstår ett väldigt djup och en ganska sammanhängande helhet, detta bidrar till en spännande story och ett väldigt intresse av att vilja komma vidare hela tiden. Trotts denna stabila story blir dock inte spelet särskilt linjärt, snarare tvärtom. Man får chans att höra olika människors händelser i staden genom frivilligt upplockade Dagböcker eller kanske till och med genom att höra några splicers stå och snacka om diverse intressanta saker. Många olika alternativ till att få veta mer om historia bakom Rapture. Men samtidigt får man ändå veta det viktigaste genom radion som man använder flitigt genom spelets gång. Det är trotsallt den som de flesta av spelets uppdrag berättas.
Likväl är du aldrig tvingad till att lyssna på storyn utan det är fullkomligt frivilligt och det låter spelaren välja bekvämaste sättet. Det är heller inte tvunget att utföra de olika uppdragen eller stegen i spelet på några specifika sätt, allt är oftast upp till spelaren och vad den känner för att göra. Ett rum kan vara fyllt med både vatten och massa fiender och kanske en kamera här och där. För den som vill kan man springa in och mata ner allt som rör sig och sedan gå vidare. Eller kan man kanske dra nytta av vattnet och elektrifiera hela bunten, eller kanske kasta en enrage-plasmid på gubbarna så att de själva slåss åt en. Eller kanske man känner för att utnyttja vaktsystemet och använder sig av kamerans skyddssystem genom att lura kameran till att dina fiender är dens fiende med en annan plasmid.
Möjligheterna är oändliga och variationen därför nästan oändlig, vilket i sin tur bidrar till ett väldigt intressant gameplay som blir svårt att tröttna på. Och ovanpå allt ligger spelet på hela 20 till 30 speltimmar vilket är alldeles lagom, ett spelupplägg och en spellängd som alla borde vara mer än nöjda med. Helt enkelt full pott på både spelkänslan och hållbarheten.
Grafiken är inte heller den något att klaga på, den är enligt mitt tycke den snyggaste på 360 än så länge och slår kanske inte Gears Of War i texturväg men definitivt i animationsväg. Gubbarna rör sig fruktansvärt trovärdigt och känns väldigt levande att titta på och samtidigt är alla skuggor och alla ljuseffekter så klockrena att man ibland blir tårögd. Spelet har lyckats med allt och jag har verkligen inget att klaga på varken här eller någon annan stans.
För att komma till ljudet så säger jag bara en sak och det är, surround! Det är något man vill ha på detta spelet, det ger en sådan grym närvarokänsla så det är inte klokt. När Big Daddyn går omkring och jämrar sig så att hela soffan vibrerar tackvare hans mörka och plågade röst så är det stämning i allra högsta grad. Det känns verkligen som att han är där med mig och som att man inte är ensam. Grym närvarokänsla. För att inte tala om allt trevligt småpling på köpautomater och dylikt som man för jämnan handlar i, eller tillexempel allt det alla dessa splicers trycker ur sig i ordväg under en fight. Helt enkelt oslagbart bra ljud och likaså gäller musiken som håller sig i bakgrunden med en väldigt dyster och mystisk ton över sig hela tiden.
Nu till det sista och kanske till och med det viktigaste, nämligen kontrollen. Kontrollen består som ni kanske vet av en strafestick och en aimstick på 360 kontrollen, det vill säga standard skjutarkontroller. Men med vissa förändringar tackvare alla de plasmids man ska kunna använda sig av. Precis som Halo-kontrollen så anser jag att den inte kan bli bättre än såhär på ett first person shooter på konsol. Den slår The Darkness-kontrollsystemet med hästlängder det är en sak som är säker och den är för all del i klass med Halo-kontrollsystemet. Helt klart underbart lättstyrt efter några minuters spelande.
Så för att komma till den klassiska slutsatsen vill jag bara säga att detta spelet är ett givet köp för alla 360-ägare och borde inhandlas snarast möjligt. Just bara för att man förmodligen kommer att ångra sig så mycket om man inte köpte det i tid att man får allvarliga självmordstankar.
Betyg: 10/10