(Playstation 3). Det finns enbart ett fåtal överlevanden. I Enslaved tar spelaren rollen som Monkey, en stark man som fängslats på en slavbåt. Trip, en teknikkunnig ung dam som också fängslats flyr och tar med sig Monkey. Trip hackar sig in i Monkeys slavhuvudband och Monkey måste nu färdas tillsammans med Trip. Om Trip dör så dör även Monkey.
Så börjar resan hem till Trips hemtrakter. Handlingen i Enslaved centreras på det komplexa förhållandet mellan de båda huvudkaraktärerna och mixar strid, äventyr, strategi och påverkan på omgivningarna. Det visar sig snart att Monkey gör sig väl värd sitt smeknamn. Han klättrar flitigt bland ruinerna i New York och hjälper Trip. Han slåss mot robotar som inget hellre vill än hugga huvudet av Monkey och Trip.
Trip är inte lika duktig på att slåss, men hon är ett geni när det gäller datorer. Bland annat kopplar hon in sig i en robotslända och använder den för att skanna omgivningarna för fiender och minor. Mycket av spelandet innebär interaktioner mellan Monkey och Trip. Det gäller att få dessa individer att samarbeta. Exempelvis kan Trip elektroniskt spela lockfågel så att hon drar på sig all eldgivning. Likaså kan Monkey, lite mindre sofistikerat, locka till sig eldgivning. Man kan även ge Trip diverse ordrar såsom att springa eller att ändra läget på en bro. Allt för att Monkey ska kunna göra en grej och Trip en annan, båda med samma slutsyfte.
Bandet mellan Trip och Monkey byggs på allt eftersom man spelar och en intressant dialog dem emellan utbryter ganska ofta. Jag irriterade mig dock på att Trip är en liten rädd tjej som inte kan göra något utan Monkey, en kvinnoporträttering som gärna kunde ha varit lite tuffare. En hyfsat stor del av spelandet är när Monkey tvingas klättra uppför alla möjliga väggar med väl utmärkta punkter där Monkey kan sätta sina händer.
Man kan säga att detta plattformshoppande är extremt linjärt. Det finns bara en väg framåt och den kan bara Monkey klara av. Det är bara att trycka på hoppknappen i rätt ögonblick och mannen med det passande namnet, Monkey susar vidare. Styrt plattformshoppande var orden.
Fienden består av robotar med smak för människor. De flesta fiender får man gå i närstrid med och använda en stav som man har som närstridsvapen. Staven fungerar även likt en granatkastare som bland annat skjuter förlamande skott. Striderna blir mer intressanta längre fram i spelet då fienden blir fler och man dessutom haft möjlighet att köpa uppgraderingar av bland annat närstridssystemet.
När man besegrar fiender kan får man orangea klot. Sådana klot finns även lite varstans längs banorna och de är mycket bra att samla eftersom det ger uppgraderingar av Monkey. Man kan uppgradera hans attacker, hälsa och mycket mera som verkligen underlättar i senare strider.
Det finns verkligen toppenutvecklade delar av Enslaved. Dit hör exempelvis ansiktsmimiken, karaktärerna och även fienden. Sedan har vi handlingen som verkligen är bra. Manuset har skrivits av Alex Garland och han har lyckats skriva en story som ryckte med mig i berättelsen.
Det finns dock också svagheter. Kameran är en sådan. Den kan hamna bakom föremål och ibland kan man inte vrida den ordentligt för att se sig omkring. Även kontrollen spelar lite spratt ibland i form av att ibland tror man att man kan hoppa, men i själva verket utförs en undanrullning. Nu inverkar de här svagheterna inte speciellt mycket på spelandet utan det är främst den starka storyn, de heta striderna i senare delen av spelet och samspelet mellan Trip och Monkey som gör Enslaved: Odyssey to the West till ett bra spel vilket ger en sjua, på gränsen till en åtta, i betyg.