Call of Duty 3 (Xbox 360)

Lagom till julruschen släpper Activision sin andra upplaga av Call of Duty-spelen till 360, rätt Carl har testat det.

När Call of Duty 2 kom till Xbox 360 tvekade jag inte det minsta innan jag införskaffade mig spelet. "The Sequel to the Game of The Year" kan ju då inte vara annat än bra, bättre - bäst. Jag måste säga att jag aldrig tidigare spelat ett så intensivt och livfullt WWII-spel som Call of Duty 2 och salivet rann ner från munnen från början till slutet av spelet. Nu är uppföljaren äntligen här!

Redan vid intoduktionssekvensen till Call of Duty 3 känner jag mig som hemma. Inte i andra världskriget, givetvis, utan i Treyarchs klassiska sätt att skildra sina Call of Duty-spel; ett gäng soldater som gör allt tillsammans och det mesta för varandra ute på krigsfältet. Det är en del av det som Call of Duty-serien skildrar genom spelen, nämligen laganda och soldater som accepterat sin sits och tillsammans försöker göra det bästa möjliga åt situationen. Jag märker att utvecklarna satsat lite mer på att få en story mellan soldaterna, dels för att man skall få sympati när en av ens polygonbaserade kollegor får ett skott, i benet, till exempel. Jag skulle säga att de har lyckats halvdant med detta. Då man byter mellan att spela som britter, fransmän och amerikanarna med jämna mellanrum får man nya soldatkamrat lika ofta man får tillgång till ett nytt vapen, ungefär. Detta gör att man knappt bryr sig om vilka ens andra medspelare är, utan istället tänker bara på att undvika att få ett skott i huvudet.

I Call of Duty 3 har de inte snålat med intensiv action. Redan efter några minuters spelande slängs man in i ett massivt slag med kulor vinandes förbi huvudet, både från höger, vänster och rakt fram. Jag som kör på svåraste svårighetsgraden får se upp från alla håll då en eller två kulor kan vara förödande. Det roliga med Call of Duty 3 är att man verkligen får kämpa, och ofta spela om en bana för att klara den. Lyckligtvis finns det check-points lite här och där som gör att man inte behöver köra om hela banorna om man dör.

Jag får en stark känsla av arkadspel när jag spelar Call of Duty-spelen. Det flesta fienderna springer efter ett mönster och alla lite "större" händelser i spelen känns välplanerade av utvecklarna. Man går mot ett mål och på vägen kommer en tank utflygandes från ett tegelhus, det hoppar in en fiende i en kulspruta lite längre fram och man skall skydda en soldatkompis som i sin tur skall placera en bomb på tanken. Efter det går man genom ett kafé för att sedan kunna skjuta ihjäl fienden som bemannar den stationära kulsprutan.

Det mesta verkar så planerat att det ibland känns som hela spelet är baserat på en actionfilm där man själv, inklusive alla sina fiender och kamrater, är stuntmän som planerat vartenda drag i flera månader.
Jag skall dock inte klaga på det för hur kul hade det varit utan dessa lite mer intressanta moment, som när en fet Panzar-tank ränner ut ur ett tegelhus utan minsta för varning?

Det finns totalt 14 stycken banor i spelet och dessa utspelar sig på olika platser och vid olika årtal. Frankrike är dock ett genomgående tema för hela spelet. Alla större strider och händelser är väldigt bra gjorda. Det flyger kulor överallt och man måste verkligen planera sin strid för att ha den minsta chansen att överleva. För att göra det hela mer intressant kan jag rekommendera att köra igenom spelet på det svåraste spelläget. Detta medför att minsta klantighet, så som att titta fram i den hetaste skottelden, innebär en säker död. Spelet blir dock väldigt mycket roligare då man får tänka mer än att bara gå runt och trycka på avtryckaren som i många andra skjutspel. Man måste använda rökgranater för att ta sig förbi vissa ställen och förvirra fienden och man måste använda sig av skydd och gömställen.

När jag ändå är inne på detta kan jag passa på att klaga på A.I:n som vid vissa tillfällen är riktigt dålig. Det finns de tillfällen då fienden verkligen springer rakt in i en och sätter sig långsamt för att sikta in på en, men innan han ens hinner räkna till 2 får han ett flertal kulor i huvudet. Sedan upptäcker jag ibland att mina soldatkamrater inte tänker särskilt mycket. Ibland springer de rakt in i ett rum, fullt med fiender och skjuter en efter en tills de fått tillräckligt många kulor från fienden som står in till väggen att de ska bli klassifierade som döda. Hursomhelst - detta är inget jättefrustrerande då A.I:n i de flesta fall fungerar som man förväntar sig.

Att spela Call of Duty 3 på en HD-tv är ett mäktig känsla. Grafiken är enormt snygg, miljöerna är fruktansvärt vackra, för att inte tala om det riktigt läckert gjorda gräset. Metallen på vapnen skiner som riktigt metall och ibland är det svårt att tro att det är ett tv-spel och inte klipp, tagna från en WWII-film.
Ljudeffekterna är helt klart godkända. Ibland kan det bli lite tjatigt med samma skrik från soldater som dör, men det är inget man direkt tänker på.

Call of Duty 3 är ett roligt och väldigt välgjort spel. Helt klart. Flerspelarläget är också förfinat sen sist. Möjligheten att köra fordon finns, ett antal nya spellägen och ett gäng roliga mappar finns att tillgå. På köpet följer även 48 timmars Xbox Live-möjlighet vilket jag kan rekommendera då det inte finns mycket som går upp som en helkväll med CoD 3 på Xbox Live.