Call of Duty serien har äntligen slagit sig lös från den Sisyphus-liknande plåga som är andra världskriget. Dess senaste iteration utspelar sig i modern tid, och de framsteg som görs inom multiplayer är inte en modernisering så mycket som en revolutionering.
För de av er som är obekanta med Call of Duty-serien är det rätt och slätt den standard många mäter krigsspel enligt. Spelen strävar ofta efter realism men har en historia av svagheter inom såväl AI som trovärdighet (se gärna min recension av CoD3). De har också en historia av enastående multiplayer vilket vi ska undersöka inom kort. Först vill jag tala om spelets kampanj.
I en modern miljö följer spelaren två soldaters öden, den ene britt och den andre amerikan. Spelet tar oss genom en tät story där tempot ständigt ökar. Eftersom var och en av dem strider vid olika fronter byter spelet ständigt miljö, vilket är välkommet. Storyn känns trovärdig och utförs på vissa ställen på ett väldigt snyggt sätt. Spel jämförs ofta med film som ett medium, men min åsikt är att spel på flera sätt skiljer sig därifrån. Även om spel inte alltid kan leverera samma exakt, linjära upplevelse som en film kan (utan att bli en film) så kan spel skapa känslor och upplevelser som film aldrig kan återge på ett lika engagerande sätt.
I en av spelets tidigare scener får spelaren uppleva en statskupp ur den tillfångatagne presidentens ögon. Även om spelaren inte kan påverka handlingen känns det obehagligt verkligt att titta omkring sig när man far genom staden. Att se på hur ens land förfaller och hur ens landsmän skjuts på gatorna. När man sen väl anländer till avrättningsplatsen möts man av sin värsta fiende. Han talar till presidenten med en pistol riktad rakt mot skärmen. I panik vänder jag bort mitt ansikte för att skydda det, men skottet är oundvikligt och scenen bleknar bort. Det man här måste fråga sig är ifall den här scenen varit lika minnesvärd ifall jag inte haft någon kontroll över den, ifall det varit en scen ur en film. Jag tror att spelmediet kan bli något unikt och att scener som denna, samt berättargreppet i exempelvis Bioshock, är vad som kommer driva det framåt.
Något som CoD-serien inte kommit ifrån är dock alla fienderelaterade problem. Eftersom spelaren har en relativt låg mängd hälsa kan du komma att spela om vissa partier ett par gånger. När man gör detta märker man snabbt två saker, först att fienderna inte har världens mest påkostade AI om man jämför med andra högprofilerade FPS på marknaden som Crysis. Det andra är att spelet känns väldigt scriptat. Ifall en grupp av tre fiender kommer runt hörnet första gången jag går förbi en viss punkt kommer de likt förbannat göra det varenda gång jag passerar den punkten. Bortsätt från detta tycker jag verkligen om spelets enspelarläge.
Mycket har i dagarna sagts om hur långt ett spel bör vara. Spel som Heavenly Sword faller i mångas ögon bort från inköpslistan tack vare sin korta speltid. CoD4 är på samma sätt ett relativt kort spel om man endast ser till enspelarläget. Till skillnad från Heavenly Sword finns här däremot ett superbt flerspelarläge. Många ser det som en rättighet att få 20 speltimmar ur ett givet spel. Jag önskar verkligen att så inte är fallet i framtiden. Både Heavenly Sword och Portal är utmärkta spel som SLUTAR NÄR DE SKA SLUTA. Det finns inget jag avskyr mer än ett spel som maler på i flera timmar bara för att ge "valuta för pengarna". Ge mig i så fall hellre en kort men härlig spelupplevelse and be done with it. Med detta sagt kan vi se hur CoD inte bara levererar den kortare spelupplevelsen utan även löser problemet med speltid genom att erbjuda en av årets bästa multiplayerupplevelser.
Flerspelarlägets premiss är till synes enkel, varje gång du dödar någon eller hjälper ditt lag (t.ex. tar över en position) får du poäng. Dessa poäng försvinner dock inte när matchen är slut utan agerar likt exp i ett rollspel. Du går alltså upp i level om du spelar bra nog. Detta gör spelandet mycket beroendeframkallande och "bara en match till"-syndromet infinner sig snabbt. Varje level ger spelaren tillgång till nya förmågor, spelsätt eller tillbehör, vilket i sig ställer frågan om spelarnas jämlikhet i fokus. Den traditionella dödsmatchen har haft en fast grundpelare - alla spelar på samma villkor. Detta slängs här ut genom fönstret, och även om vi inte talar om soldat vs tank (Im looking at you, Planetside!) så märker man skillnaden. Med det sagt är det på inget sätt omöjligt för en nybörjare att skaffa poäng och sträva efter de riktigt häftiga belöningarna. Poängen rullar in snabbt och de lägre levlarna bränner man snabbt igenom.
Något annat jag verkligen tycker om är de belöningar spelare får genom s.k. killstreaks. Ifall du lyckas döda tre, fem eller sju motståndare utan att bita i gräset själv blir du belönad med särskilt smaskiga bonusar. Där vanliga FPS fokuserar på individen med Quad-damage eller body armor tänker CoD4 på laget. Man får antingen radarstöd i 30 sekunder, en airstrike där du väljer att lägga den, eller bäst av allt, en helikopter som tillintetgör alla som dåraktigt nog att inte söker skydd. Många anser att dessa "bonusar" endast gör matcher obalanserade då den förste som får fatt i helikoptern i princip vinner. Jag finner inte detta att stämma alls utan ser bonusarna som ett roligt tillskott till den så annars stela dödsmatch-scenen.
Allt som allt är Call of Duty 4 ett utmärkt spel såväl ensam som med vänner/fiender i multiplayer. Det måste tilläggas att offline multiplayer inte ger riktigt samma upplevelse eftersom mycket handlar om att inte veta var din fiende är (passa er för skärmtittare). Spelet är ett klart steg upp från seriens tredje iteration.
Betyg: 9/10