20% av jordens yta är i princip fritt från Tiberium och där är det liktidigt mest civilicerat. Hela 30% av jorden är dock helt obebott och liknar mest en helt annan planet, härjad av ionstorms och stora gröna fält av Tiberium. Plötsligen bestämmer sig The Brotherhood Of NOD att slå till och det är i detta nu som det tredje Tiberiumkriget bryter ut, då du får ta kontroll som Commander.
Command & Conquer har alltid legat mig varmt om hjärtat och har alltid varit strategispelens strategispel, så när uppföljaren väl började närma sig var förväntningarna enormt höga. Command & Conquer har alltid haft ett actionbetonat strategiupplägg och alltid haft ett väldigt snabbt händelseförlopp. Detta kan göra den lite mer insatte strategispelaren en aningens chockerad då Command & Conquer 3 verkligen har ett raskt tempo.
Tempot har som sagt alltid funnits i alla andra Command & Conquer-spel och spelar för mig stor roll i spelandet då jag uppskattar när det går undan. Det ska helst vara sju saker samtidigt som skall göras så att varken hjärnan eller fingrarna hänger med. Det snabba Gameplayet ger en riktig kick då det väl börjar hända grejer i spelet, och tillsammans med de extremt grymma effekterna blir det ögongodis för hela slanten.
I ett antal decennier har GDI (Global Defense Initiative) och The Brotherhood Of NOD, kämpat mot varandra gällande den "nya" upptäckten Tiberium. Denna gröna kristall föll från kosmos in i denna planets atmosfär och ställde till ett helt helvete för de levande på jorden med dess muterande effekt. NOD tror dock att detta är en del av vad som är menat att hända mänskligheten och vill försöka bibehålla så mycket kristaller som möjligt, för att i hopp om att någon dag få bli välsignade med en mutering.
Muteringen är de övertygade om skall ge dem övermänskliga krafter och hjälpa dem i kriget mot GDI. All handling i spelet förtäljs genom de filmsekvenser som visas mellan vart och vartannat uppdrag. I filmsekvenserna agerar lite större skådisar så som Tricia Helfer, Josh Holloway, Michael Ironside, Billy Dee jWilliams, jGrace Park, Ivana Bozilovic,l and Shauntay Hinton. Sekvensera kan ibland kännas lite mesiga men väcker ändå en hel del barndomsminnen sen det första Tiberiumkriget.
Något som spelet verkligen gör bra är grafiken, allt från de grymt snygga specialvapenavlossningarna till de skarpa texturerna är helt underbart gjort. Ett strategispel med mer krut på grafikpunkten går enligt mitt tycke inta att hitta. Allt är tipptopp det finns inget att klaga på, klipping existerar nästan inte ens i spelet, vilket verkligen förvånar mig. Något som verkligen fångade mina ögon var de plågsamt högklassiga effekterna på railgunnen och för att inte tala om allas favorit, ionkanon. Alla detaljer som finns i detta spel rent grafiskt sett gör det bara så perfekt och ger Command & Conquer -serien en tårdrypande bra uppföljare.
För de som tror att spelet bara erbjuder grafik tror dock fel då Gameplayet är mer än oändligt roligt, jag har ägnat oräkneligt många timmar på att bara fixa guldmedalj på allt som någonsin går att få guldmedalj på i spelet. Allt går som bekant undan i Command & Conquer vilket gör att även om man bygger upp en ny bas 100 gånger så finns det ändå rum för ett par hundra till.
Snabbheten i spelet och all action gör det närapå ändlöst roligt att bara bygga upp basen, sedan när det kommer till att börja bli strategisk mitt upp i alla byggnader och allt action så finns det ändå det djup som ett strategispel kräver för att vara ett strategispel. Det finns dessutom utöver de två originallagen ytterligare ett lag att lägga väntarna på i denna sinnessjukt bra uppföljare. Under alla attacker GDI och NOD emellan dyker det upp en utomjordingsattack som ställer till ännu mer problem för de båda lagen. NOD är dock lite mer beredd på denna plötsliga händelse än vad GDI är och mer än så tänker jag inte berätta.
Jag har spelat både 360-versionen av spelet och PC-versionen men den version jag recenserar är 360-versionen. Om man jämför med PC-versionen så är givetvis PC-versionen mycket mer lättkontrollerad då man har musen till sitt förfogande. Men 360-versionen är ändå förvånansvärt lätthanterlig och kontrollen är ganska lätt att ta till sig. Det finns inget som är värt att klaga på då det enligt mitt tycke verkligen finns något som går att göra bättre.
Den som har spelat Command & Conquer innan lär känna igen musiken och älska den som man älskade den i de andra spelen. Den passar till spelet och sticker inte ut för mycket samtidigt som den får en att bara vilja spela snabbare och effektivare. Musiken överträffar ändå inte de förra spelen men håller sig på en normal nivå som varken är superbt eller jättebra, men man skulle ibland vilja ha lite mer rockiga låtar. Angående röstskådespeleri så finns det heller inget att klaga på, men lite mesigt har det alltid varit och det sätter bara en viss charm på det hela.
All nostalgi i kombination med den grymma grafiken och en sen länge efterlängtad uppföljare gör detta spel till en dröm som blir sann. Mina förväntningar är sen länge överträffade och jag blir sittande helt förstummad av hur EA någonsin kunde lyckas så bra som de gjorde. Jag finner närapå inga misstag under spelets gång och finner heller knappt något som skulle ha kunnat bli bättre. Det enda ord som kan beskriva detta spel någorlunda bra är perfektion.
Betyg: 10/10