Dracula: Origin (PC)

I en värld full av vampyrromaner, vampyrfilmer, vampyrhybrider och vampyrinspirerade frukostflingor så är det svårt att hitta originalitet. Det finns, enligt min åsikt, två sorters vampyrhistorier. De som är omgjorda versioner av Bram Strokers originalberättelse, och de som består av en tonåring som utforskar vampyrismers mörker. Kort sagt, det finns inget nytt att få from dom två, generiska berättelsesorterna. Detta är varför jag är så glad att Dracula: Origin inte alls är som de två nämnda exemplen. Dracula: Origin har, lyckligtvist nog, dragit in nya element i en gammal novell. Med hjälp av kluriga pussel, dramatiska dialoger och en sjuhelvettes hårresande uppbyggnad lyckas detta äventyrsspel både återuppväcka en gammal legend och ett döende spelgenre.

Äventyrsspel, likt en bra handling, är något man inte ser ofta. Med äventyrsspel menar jag råa, tuffa äventyrsspel som Escape from Monkey island, Grim Fandango, och äventyret på Greveholms slott (finns inget bättre!). Sådana spel som fick en att ringa kompisen som redan har klarat ut spelet, mitt på natten för att man inte har en aning vilket håll man ska gå. Sådana spel saknar jag, ja, i alla fall ända tills nu. Detta spel, detta ljuva spel, är byggt på det klassiska peka-klicka sättet. Man ska hitta objekt, sätta ihop dom och sedan använda dessa för att komma vidare i spelet, finna ledtrådar, och den största attraktionen, använda hjärnan. Pusslen är roliga och utmanande, så nöjet av att lösa dem, något jag inte fick i mina yngre dagar då jag gav upp efter några försök, är gigantisk.

Olikt många andra spel så försöker detta spel inte ge spelaren den där "öppna värld " känslan. Ja, det där stora dragplåstret på de flesta spel, där dom påstår att världen är helt 'öppen ' och 'fri ', men egentligen är det bara att man har ett val mellan att gå till A eller att gå till B för att sedan upptäcka att B bara är en återvändsgränd. Tro inte fel här, självklart finns det alternativ i spelet, det är inte Super Mario från 80-talet heller, men det är bara så att den inte försöker vara något som den inte är. Det är ett handlingsbaserat spel helt enkelt. Den här linjära handlingen gör att man lever sig in i spelet, och att spelutvecklarna har kunnat arbeta mer på andra aspekter av spelet än bara storleken på spelvärlden.

Detta stoppar dock inte den gode vampyrjägarens äventyr. Under spelets gång kommer du att vara i många länder, inklusive England, Transsylvanien, och Egypten. Detta är för att du inte bara söker efter Dracula, utan även hans ursprung (därav titeln). Handlingen är som sagt, rätt unik för att vara en Dracula-baserad handling. Nu är ju greven ute på farten igen, vilket är något man inte får reda på början av spelet, förutom att din student, Jonathan Harker, har lyckats tagit sig in i grevens slott. Det avslöjar sig senare, för karaktären då. För spelaren är ledtrådarna ganska uppenbara, att Dracula har tagit sig upp till Storbritannien för att kidnappa Mina Harker. (Om jag berättar mer förstör jag handlingen!) Det är faktiskt riktigt, riktigt kul att se en handling som inte följer de klassiska mallarna! (fast jag kan nog säkert säga att dom som gillar Bram Strokers original inte kommer bli besvikna dom heller)

Det är faktiskt lika kul att se att spelet sticker ut på andra aspekter med. Som grafiken, den är rejält nertonad och därför fick man säkert plats för mer spelinnehåll än bara texturer och diverse krusiduller. Detta syns då varje dialog är inspelad, varje filmsekvens är vackert animerad och laddningsskärmarna är prydda med vackra bilder med en mörk, gotisk aura. Det som är lite synd dock är att rösterna, till exempel, inte är av det bästa kvalitén, man märker ju självklart att det inte är professionella skådespelare som t.ex. i Oblivion då kungen av Cyrodil spelades av Patrick Steward, mannen som spelade Captain Jean Lúc Picard i Star Treck. Det kanske inte spelar en sådan stor roll trots allt. Visst, dialekterna är lite överdrivna ibland, men det förhöjer bara den där stämningen, då allt inte är helt realistiskt. Spelet får liksom en väldigt, romanbaserad känsla över sig.

Stämningen är självklart viktigt i ett äventyrsspel. Detta är något som spelet bygger upp på ett diskret, men effektivt sätt. Med hjälp av musiken, såklart! Musiken, som förmodligen består av en strängkvartett, spelar dystra, nervpirrande, skrämmande och helt enkelt, atmosfäriska stycken i bakgrunden.
Man märker knappt att det egentligen är 'loops ', alltså att stycket börjar om från början efter ett tag. Något som händer om man drygar för länge på ett ställe. Det enda som enligt mig förstörde stämningen var en bagatell som återkom flera gånger. Van Hellsing har alltid en kappa på sig! Det stör mig, vad smutsig den stackars vampyrjägaren måste vara, samt svettig efter att ha besökt Kairo! Skämmes, Van Hellsing, skämmes!

Dracula: Origin är i sammanfattning ett tungt tillägg till en döende genre, med klassiska drag som det gamla peka-klicka systemet blandat med relativt ny grafik och många, kluriga men intressanta pussel. Visserligen finns det jobbiga moment här och där, som Van Hellsings kappa, eller dialekter, men det är bara smaksaker som knappast kommer att störa spelandet. Däremot kan grafiken störa vissa som har en större grafisk törst än mig, och det är fullt förståeligt. Grafiken är snygg, men det är ingen Crysis inte. Detta spel är i slutändan grymt underskattat! Och det är för att folket har blivit så fruktansvärt bortskämda av den nya generationens spel att dom har glömt bort dom simpla nöjena i livet! Detta spel är perfekt för hängmattan (alla har väl en stationär dator vid hängmattan?) eller för tågresan, eller, ja, vad sägs som att bara spela lite mellan kafferasterna? Jag kan lova att nöjet du får av att klara av ett pussel i detta spel är lika bra som den du får av att köra en runda av vilket actionspel som helst ute på marknaden.

Betyg: 8/10