Spelidén är väldigt simpel. En dockan promenerar på en bjälke och vänder så snart den tar slut. Finns det ett hål ramlar han igenom och går han på en studsmatta så hoppar han uppåt. Alltihop styrs med hjälp av styrspaken och det enda du kan göra är att ändra vyn. Här kommer det finurliga. Snurrar du vyn så att något skymmer hålet eller studsmattan så reagerar dockan som om det inte fanns. Syns det inte - finns det inte.
Det är också möjligt att få två bjälkar som i verkligheten inte alls sitter ihop att se ut som att det gör det genom att vrida vyn på rätt sätt. Dockan promenerar helt enkelt vidare utan att bry sig om verkligheten. Syns det - finns det.
Men vad går det ut på då? Jo, att nå fram till stillastående docksilhuetter på snabbast tid. Det finns också en variant där flera dockor promenerar runt från början. Här ska den vita hitta till den andra vita och de svarta likadant. Som jag nämnde i början en väldigt simpel spelidé.
Enkel är också designen. Det är svart och vitt som gäller och allt är väldigt avskalat och rent. Det här är inte ett spel som visar upp PSP:ns snygga grafik. I hörlurarna spelas någon klassisk stråkmusik som jag stängde av efter ett tag. Det här var inte musik som föll mig i smaken.
Alla banor är upplåsta från början vilket jag tycker är lite tråkigt. Jag vill ha ett mål att sträva efter, inte kunna hoppa över alla banor som känns för svåra. Det finns också ett sandlådeläge för dem som gillar att bygga egna banor när de existerande tagit slut (eller innan dess förstås).
Som jag nämnt några gånger nu så är det ett spel med en enkel eller simpel spelidé. Men simpelt behöver inte betyda dåligt när det gäller spel, speciellt inte pusselspel. Ta bara tetris eller någon av Pop Cap Games alla succéer. Tvärtom bör det vara så enkelt som möjligt om spelen ska hålla länge. Därför såg jag fram emot att få spela Echochrome väldigt mycket, tänk om det var det nya tetris som kommit!
Faktum är att jag har svårt för att fastna för spelet. Det känns inte alltid så logiskt. Jag vrider vyn så jag tror att dockan ska hoppa upp till en annan bjälke men den missar bjälken och försvinner ner i evigheten istället. Jag tycker att jag gömmer hålet men det tycker inte dockan. Och så håller det på. Det är inget problem för att inte klara banan för dockan reser på sig igen och gör ett nytt försök men det är frustrerande. Det är inte tillräckligt exakt för att kunna fånga mig helt tyvärr.
Mina tankar och känslor inför Echochrome är väldigt blandade. Det är en så grym idé men jag hittar inte den där riktiga spelglädjen som jag förväntar mig av ett sådant här spel. Det är absolut inte dåligt men det är heller inte jättebra. Betyget stannar på bra - en sjua.
Betyg: 7/10