Bättre sent än aldrig heter det ju. Och även om Eternal Sonata kommer sent till Playstation 3 så är jag glad att det gjorde det. Jag är glad att jag fick ta del av det här spelet och återväcka min kärlek till en genre som många ansett död.
Redan 2007 var 360 versionen av Eternal Sonata uppmärksammat under E3 och blev sedan väldigt varmt mottaget när det släpptes till en konsol som till stor del saknade rollspel. Genren J-RPG eller Japanese Role Playing Games är en lika gammal som Nintendos första konsol. Utmärkande spel i genren är Final Fantasy och Dragon Quest. Dessa spel leds ofta av en animeinspirerad karaktär som har ett eller flera emotionella problem. Karaktären ger sig sen ut för att besegra ondskan och rädda världen. Han är alltid ädelmodig, omutbart god och når sina mål genom långa strängar av turbaserade strider. Allt detta och mycket mer klichéartat finner man i Eternal Sonata. För dem av oss som älskar J-RPG är Eternal Sonata ett spel som följer mallen rakt in i våra hjärtan.
Spelet utspelar sig i drömvärld skapad av en komatös man. Denna man blir en del av sin egen dröm och äventyrar med sina vänner för att rädda (dröm)världen. Här slänger spelet sin första kurvboll till spelaren. Denna drömmande man är ingen annan än den berömde kompositören Frederic Chopin under sina sista timmar i livet. Chopins musik och liv blir en röd tråd som spänner över hela spelet. Till och med kapitlen i spelet är namngivna efter kända stycken av Chopin.
Den drömvärld som Frederic skapat i sitt sinne är otroligt vacker och är i min mening spelets starkaste sida. Den är färgfull och harmonisk. En sann symfoni av romantik och eskapism. När sedan musiken i spelet varvas med dess underbara utseende har man svårt att inte älska spelet. Spel som detta ser verkligen till att utnyttja de resurser som den nya generationen spel gett oss både lagringsmässigt och visuellt.
En stor del av spelet berättas genom talad dialog vilket inte vill säga lite i ett så stort rollspel som detta. Att de mellansekvenser som lite för ofta spelas upp ofta är mellan 20 och 30 minuter är däremot i överkant. Nog för att världen är fin och musiken vacker men när jag försöker spela ett spel vill jag faktisk spela det, inte bara se på katastrofiskt långa mellansekvenser. Detta är något som Metal Gear Solid-serien blivit förlåten för tidigare men jag ser den hellre som ett undantag för regeln att mellansekvenser gärna inte bör överstiga fem minuters längd.
Den tid man faktiskt spenderar med att spela spelet är mycket njutbar. Världen är som sagt mycket vacker och striderna underhållande. Eternal Sonata tar det turordningsbaserade stridandet på ett nytt sätt. Varje spelare och monster har ett femsekunders fönster att utföra attacker inom. Man kan antingen attackera för att bygga upp en sorts combopoäng eller utlösa dessa i en specialattack som gör avsevärd skada. Specialattacken varierar beroende på var du är och vad du gör. Som spelare kände jag ibland att jag hade dålig kontroll över detta och det gjorde striderna lite mer frustrerande. Detta särskilt i bosstriderna som i sig är mycket roliga och utmanande.
Själv ansåg jag att spelets karaktärer varken var vidare intressanta, älskvärda eller på något sätt spännande. Mer karikatyrer och stereotyper av klassiska anime- och äventyrarroller. Ifall man kan se förbi eller rent av älska detta så tror jag att Eternal Sonata kan vara en storslagen upplevelse. J-RPG är sannerligen en genre i sig själv och en som inte alla älskar. Men som en del av den genren ser jag Eternal Sonata som ett värdigt tillskott.
Betyg: 8/10