Fajter i alla dess former

De flesta har väl noterat att en av vinterns stora filmer är Tron: Legacy. Föga förvånande släpps också ett spel som utspelar sig före filmen. Något som däremot förvånar en del är hur pass bra spelet Tron: Evolution faktiskt är. Filmspel har ju som bekant inte de bästa av rykten omkring sig. Tron: Evolution lyckas på flera punkter även om det kanske inte räcker riktigt hela vägen fram till de högsta betygen.

Istället för att göra Tron i spelform till en shooter av klassiskt snitt finner vi här ett spel som lånar av tredjepersons actionspel som Prince of Persia och Ninja Gaiden. Att springa på de kala väggarna i Tron är inte mycket annorlunda från att navigera igenom fällorna och ta sig fram längs utmed klippavsatserna i det antika Persien. Ibland blir det nästan överdrivet tydligt varifrån spelet hämtat inspiration som när vissa delar av datorvärlden smittats av ett gult lysande virus som korrumperar spelvärlden och skadar spelaren. Tron: Evolution säger hej till Twilight Princess och tackar för lånet. (Viruset i Twilight Princess som förvandlade Hyrule till ett skymningsland och korrumperade landskapen ansågs i sin tur ha hämtat lite av sin inspiration från den första Tronfilmen så nu har vi väl gått hela varvet runt?)

Man hittar också en kul detalj som känns igen från Assassins Creed-spelen. När man ramlar ner för ett stup eller får för mycket stryk så blir det inte “game over“, utan istället blir det ett slags fel i programmet och en backup laddas in. Smart, eftersom Trons värld är ett enda stort datorprogram som man som spelare har sugits in i. Spelet blandar strider på avstånd med spelets klassiska energidiscar med mer handgripliga fighter med akrobatiska inslag.

Mycket av spelet går alltså ut på att ta sig fram över olika hinder eller att slåss. Grundkonceptet känns igen från många andra spel, men det är först och främst till just Prince of Persia som tankarna går när jag ska jämföra Tron: Evolution med andra spel. Fast utan några pussel- eller utforskningsinslag, och ännu mer linjärt. Och med den skillnaden att varken styrning eller kamera är riktigt lika tighta i Tron och att man därav hade haft stor nytta av att kunna vrida tillbaka tiden en smula, vilket inte går. Framförallt är det kameran som inte alltid håller måttet och som ibland envisas med att inte hålla sig bakom spelaren. Resultatet blir en del omspelande förbi svåra passager med en del frustration som följd. Det är dock inget som förstör alltför mycket. Snarare är det skönt med ett spel som vågar utmana lite, både vad gäller passager och strider.

Akrobatiken kommer även till nytta i spelets strider, vilket är en fet bonus som bokstavligt talat lyfter striderna. Den som nöjer sig med det sedvanliga knappnötandet kan klara sig vidare genom att mosa sönder attack-knappen, men det finns även möjligheter att besegra sina fiender med finess, stil och effektivitet. Man har även fått in plattformsinslagen på ett annat sätt i striderna. Genom att hoppa över speciella objekt och springa längst speciella energipaneler på väggarna får man mer energi och laddar vapnen. En både ny och bra idé, som gör att man måste hålla sig undan medan man laddar batterierna istället för att som brukligt är plocka powerups från fallna fiender.

Tron vore naturligtvis inte Tron om man inte fick chansen att styra de typiska motorcyklarna. Light Cycles, som de kallas, dyker upp en bit in i spelet och bjuder på lite variation. Att ratta dessa framtidshojar genom de digitala motorvägarna är kul. Det går riktigt snabbt och det händer mycket utmed vägen. Det är under dessa snabba sekvenser som spelets effekter är som mest spektakulära och intensiva. Det ger spelets tempo välbehövlig variation, även om tonvikten ligger på actionbiten i tredjeperson.

Några rollspelsinslag light har man också lyckats trycka in i spelet. I takt med att man besegrar fiender får man mer och mer minne till sitt program. För dessa införskaffade megabyte kan man själv välja att uppgradera vilka områden man vill bli starkare inom, till exempel mer hälsa eller starkare attacker. Dessutom kan man få nya varianter på de ikoniska energidiscarna. Vad sägs till exempel om en bomb-disc som exploderar och skadar fiender runt omkring? Att kunna uppgradera discarna är en finfin detalj. Att säga att detta ger spelet en extra dimension vore att överdriva, men det är åtminstone en fin ambition att ge ett linjärt actionspel lite mer djup.

Något som däremot ger spelet en extra dimension och massor med djup, bokstavligt talat, är 3D-läget. Detta är tyvärr inte någonting som jag haft möjlighet att testa eftersom jag sitter på en gammal HD-ready platt-tv med över två år på nacken (rena stenåldern!) men ni bör ändå veta att denna valmöjlighet finns.

Vad gäller grafiken har man lyckats återskapa filmens kala virtuella datormiljöer. Tekniskt sett är det inget speciellt, men designen är lyckad. Istället för att satsa på superdetaljerade miljöer har man nöjt sig med ganska enkla texturer och lite blockiga former, men i gengäld flyter spelet på bra och visar upp många fiender samtidigt under striderna utan några problem. Framförallt är effekterna fina. Spelets geometriska miljöer badar i neonljus som andas retrofuturism och att kasta discar eller köra de klassiska motorcyklarna gör att det slår digitala gnistor om spelet. Något som drar ner helhetsintrycket ganska rejält är dock hur kantiga alla linjer ser ut, jag får nästan lite vibbar av tidiga PlayStation 2-spel när spelet visar sig från sin sämsta sida.

Tron: Evolution är en positiv överraskning. Det är inte speciellt originellt men ändå välgjort för att vara ett filmspel. På minuskontot finns tyvärr en bångstyrig kamera som framförallt strular till det ibland under de mer akrobatiska momenten i spelet, samt en lite slätstruken, linjär nivådesign. Ser man igenom den futuristiska ytan är Tron: Evolution inte speciellt originellt, utan känns snarare som ett Prince of Persia där nivåerna klätts i en digital framtidskrud. Till spelets förtjänster hör att man har lyckats med att fånga den speciella känslan och miljöerna som är så karaktäristiska för Trons värld, och att musiken och ljudeffekterna också förhöjer stämningen. Tron: Evolution överraskar även med en lite otight, men mångfacetterad styrning och välgjorda stridsmoment där man faktiskt får anpassa sig lite efter motståndarna istället för att mosa knapparna med samma combos om och om igen. Tron: Evoultion hade mått bra av lite mer finputsande, lite öppnare nivåer och även lite mer variation och mindre upprepande. Men Tron: Evolution är trots det ett klart godkänt spel med ett småroligt multiplayerläge som bonus, som främst rekommenderas till de som gillar filmen.