Får fyra olika personligheter

I Shattered Dimensions får Spidelmannen fyra helt olika personligheter baserade på lika många serietidningar. Det blir nästan som fyra olika spel i ett.

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2010-09-21 14:03
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Superskurken Mysterio är på väg att få tag på en viktig stentavla (The Tablet of Order and Chaos) men Spindelmannen är honom på spåren. Spindelmannens ingripande går dock inte bra utan artefakten splittras i flera delar. Med den söndriga stentavlan flisas även verkligheten upp i fyra helt olika dimensioner. Nu måste Spindelmannen ställa allt till rätta och färdas mellan de olika dimensionerna på jakt efter bitar av artefakten som nu kommit i händerna på olika superskurkar. Det är bakgrunden till detta spel med en till synes sett smått personlighetskluven Spindelman.

De fyra dimensionerna baseras på fyra tecknade serietidningar med olika författare och tecknare. Amazing Spider-Man är originalserien och även den dimension från vilken jag, och säkert många med mig, känner igen Spindelmannen från. Här känner man bland annat igen honom som den han var i de senaste spelen. Ultimate Spider-Man utspelar sig några år tidigare och här är Spindelmannen tonåring. Spider-Man 2099 utspelar sig i en framtida värld medan Spider-Man Noir utspelar i det förgångna, på 1930-talet närmare bestämt.

De fyra dimensionerna har helt olika grafisk stil. Av dessa stilar gillar jag Amazing mest. Grafiken är gjord i så kallad cel shadingteknik vilket gör den mycket lik en serietidning. Noir är helt svartvit medan 2099 vimlar av flygande bilar, gigantiska skyskrapor och grälla neonfärger.

Det är inte bara den grafiska stilen som skiljer sig mellan de olika dimensionerna utan även spelstilen är varierande. Skillnaden mellan Amazing, Ultimate och 2099 är emellertid inte så stor som jag hoppats. I 2099 har Spindelmannen förmågan att glidflyga. Den dimension som särskiljer sig mest från övriga är Noir. Här är Spindelmannen svagare än i övriga dimensioner vilket gör att han måste smyga sig fram och förlita sig på sitt spindelsinne. Man måste hålla sig i skuggorna för att så ljudlöst som möjligt för att överrumpla fienderna och slå in dom i fina spindelnätspaket.

Tyvärr är fienden inte intelligenta (de är på gränsen till dumma) vilket är lite störande i Noir. Fienden följer ett förutsägbart mönster och blir man upptäckt kan man utan större problem snabbt sätta sig i säkerhet i skuggan. Fienden söker inte igenom speciellt stora områden. Fienden är inte speciellt intelligent i övriga dimensioner heller, men där stör det inte lika mycket som i Noir.

Banorna är uppbyggda kring en superskurk och samma mönster känns igen från bana till bana. Bland superskurkarna finns bland andra Electro, Sandman, Scorpion, Hammerhead och Mysterio. Varje boss möter man minst två gånger i bossfighter. Ett antal anhängare dyker upp och dessa måste givetvis besegras. Ibland måste man dessutom hjälpa några handfallna civila. Det gör man genom att handgripligen ta tag i dom och föra dom till någon säker plats. På vissa banor ska man ha sönder saker såsom exempelvis kameror.

Det finns mycket att göra på varje bana. Förutom själva elimineringen av skurkar kan man samla emblem. Dessutom kryllar det av utmaningar som exempelvis kan vara av typen svinga sig ett visst antal gånger i rad eller att slå ut ett visst antal vakter utan att larmet går. Utmaningarna är inte nödvändiga att utföra men belöningen är stor om man lyckas. Man låser nämligen upp möjligheten att köpa uppgraderingar av stridssystemet, så kallade combos. Vissa combos är nödvändiga för att klara spelet medan flertalet mest är coola och förenklar striderna.

En irriterande svaghet är kameran. Den har en tendens att fastna i konstiga vinklar och klarar inte av trånga utrymmen. Speciellt enerverande är kameran när man kryper runt på väggar och tak. När man är i övergången mellan vägg och tak spinner kameran ofta näst intill ohejdat och det vilket medför att det blir rejält knepigt att styra Spindelmannen på sådana här ställen.

Att dela upp Spindelmannen i fyra dimensioner (eller kalla det personligheter alternativt världar) efter fyra serietidningar är riktigt lyckat. Spider-Man: Shattered Dimensions är på många sätt ett mycket bra spel, men svagheterna är på tok för irriterande för att jag ska kunna ge ett högre betyg än en sjua.