F.E.A.R. 2: Project Origin (Xbox 360)

F.E.A.R. kom ut för några år sedan och skrämde vettet ur världen som vi kände det. Efter några halvdanna expansioner har nu Monolith äntligen släppt en riktig uppföljare. Fastän allt inte är lika mycket av ett mysterium som i första spelet så följer detta spel föregångarens spår, och med det så lyckas det nästan leva upp till föregångarens rykte. Fastän vissa saker saknas så är F.E.A.R. 2 fortfarande ett grymt actionspel.

F.E.A.R. 2 är först och främst ett skräckspel, det är något alla F.E.A.R.-spelen har försökt vara. Detta är också något som märks inom de första sekunderna av spelet. Man befinner sig på en helikopter omgiven av sina arbetskamrater (soldater beväpnade med tunga vapen) då omgivningen plötsligt bryts ner till en apokalyptisk, illabränd stad som man känner igen från alla trailers och baksidan av spelfodralet. Man börjar se syner av skräckbarnet Alma på det typiska F.E.A.R:iska sättet med drömsyner som dyker upp och det då är menat att man ska följa dessa visioner. Tyvärr är denna metod inte alltid så bra. Det märktes ett flertal gånger under spelets gång då skräckmusiken sattes på i bakgrunden och då det var menat att jag skulle följa efter någon syn, men då jag råkade gå in i ett fel rum så missade jag helt enkelt skräckmomentet. Visst, det gjorde att mina byxor förblev torra den kvällen, men jag skulle nog föredra om de gjorde som i första spelet då skräckmomenten var försäkrade och nästan omöjliga att missa.

Storyn å andra hand är något som F.E.A.R. inte skryter så mycket med. Det är ett skräckspel, Sverige! Det behöver inte innehålla världens mest tankeväckande story, innehåller det nog med blod så har det gjort sitt. Men för de som faktiskt bryr sig om storyn så kanske det är värt att nämna att F.E.A.R. 2 fortsätter på samma vis som F.E.A.R. Handlingen (eller mysteriet) ges i små portioner igenom dialoger och loggar, PM, och generella meddelanden som ligger och skräpar överallt. Visserligen är det intressant, men det är faktiskt något av ett antiklimax när man står där, blodig efter en fajt och skräckslagen efter att ha blivit tvungen att skjuta ner horder av missfoster till takklättrare och bara... läser. Det är helt enkelt som den där lugna delen i berg och dalbanan som alla hatar!

Lyckligtvist så finns det nog med actionsekvenser för att förlåta dessa stunder. Spelets koncept är simpelt. Döda allt som kommer i vägen. Till din hjälp har du en massa vapen, granater, karatekickar och slowmotion. Ja, just det, slowmotion. Detta är en funktion, som visserligen underlättar spelets svårighetsgrad väldigt mycket, men samtidigt gör det att spelet blir så mycket mer njutbart. Man känner sig övermäktig, man hinner springa fram till en soldat som laddar om, skjuta skallen av honom, vända sig om, skjuta tre vakter som drar sina vapen och sedan ändå ha tid att göra ett coolt bensvep på snubben vars huvud man nyss sköt av. Visserligen har jag hört klagomål på detta, bjäbbande om att spelet inte är svårt tack vare slowmotion-effekterna men det är faktiskt så att detta inte är ett hardcore spel för hardcore gamers, så för er som verkligen vill ha ett spel att förälska er i igenom vintermörkret för att sedan spendera all er fritid på att bli bättre på att headshotta så ber jag er vänligen vända er till Gears of War (eller Killzone). Dessutom så spelar det inte någon roll om hur mycket slowmotion-tid man har om man blir beskjuten av ett tiotal fiender, det blir fortfarande en utmaning.

Det kan vara en personlig sak, men jag tycker att allt ser så mycket bättre ut i slowmotion. Som i Matrix så flyger skotten igenom luften med alla tryckvågor och allt krimskrams. Blodet faller som tunga vattendroppar i den kaotiska miljön och soldaterna skriker "How did he do that!?" i slowmotion. Det är sådana små effekter som får F.E.A.R. 2 att sticka ut. Explosionerna ser exempelvis underbara ut. Man ser hur eldklotet sakta expanderar ut ur den sakta exploderande granatskalet och hur tryckvågorna slänger iväg fienderna mot närliggande väggar. Smådetaljer, men bäckar små gör en stor å.

Det enda som egentligen störde mig med F.E.A.R. 2 var att skräckportionerna i spelet inte känns lika utarbetat som i första spelet. Jag kommer fortfarande ihåg scenen i första spelet då man gick in i ett öde rum, förmodligen en toalett, då väggplattorna plötsligen började riva sig från väggen. Man sprang ut och där såg man, i ena änden av korridoren, Alma som gick mot en, och väggarna omkring henne brann. Det var sann Hollywood skräck. Visserligen har F.E.A.R. 2 sådana stunder, men de sitter inte lika bra som i F.E.A.R., det är bara så. Dom är dock nästan lika läskiga, och sitter väl på chockfaktorn. Det andra jobbiga är att spelet har en massa visuella buggar i början av spelet. Eftersom man faktiskt kan se benen (förstapersonsskjutare) så lade jag märke till att ibland kan man gå i luften och ibland kan man inte stå på vissa ställen bara för att andra i ens lag stod där. Men återigen så var det bara i början, alltså ungefär de första 20 minuterna av spelet.

I sammanfattning är F.E.A.R. 2 ett hyfsat skräckspel, den har sina skräckstunder då man verkligen vill stänga av spelet och sitta uppe med en ficklampa resten av kvällen och den har sina adrenalinpumpande, skottavlossande, huvudavtagande skjutarstunder. Den är precis det som F.E.A.R. var, fast plus minus några faktorer. Skräcken är där, men lite mindre utarbetat än F.E.A.R. medan actionsekvenserna bara har blivit bättre. Detta spel är långt ifrån perfekt, men det ger i alla fall en gammal hederlig skjutare, och ni som diggade F.E.A.R. kommer definitivt älska F.E.A.R. 2.

Betyg: 7/10