F.E.A.R. (Xbox 360)

Monolith Productions släppte för ett år sedan Condemned till Xbox 360s lansering förra julen. Ett spel man antingen älskade eller hatade. Personligen var jag helt frälst i spelet som både bjöd på spänning och action. Det var inte få stunder man kunde sansa sig och koppla av. Bakom varje hörn kunde en psykiskt skadad man stå med ett järnrör och vänta.

Nu, ett år senare är samma utvecklare tillbaka med ett nytt skräckspel. Denna gången som ett actionladdat firstperson shooter sådant. Faktum är att F.E.A.R. släpptes till PC för ett år sedan. Det utvecklades nämligen samtidigt som Condemned, men det är först nu som spelet funnit sin väg till Xbox 360. Med grym AI, läcker grafik, bra musik och ljudefffekter fanns det ingen anledning att inte låta 360-spelarna vara utan detta spel, som faktiskt är ett av de bättre FPS-spelen just nu till konsolen.

Som en "First Encounter Assault Recon" (F.E.A.R.)-medlem blir du i F.E.A.R. ivägskickad för att investigera en man vid namn Paxton Fettel, som kan anses ha samma aptit som Hannibal Lector. Eftersom du har speciella reflexer i spelet kan du starta en slowmotion sekvens som hjälper dig att ta dig an fiender i spelet. Man får mer tid att sikta och på samma gång undvika motståndarnas kulor. Det finns en dock en nackdel med dessa speciella reflexer, eller jag kanske ska säga egenskaper, man har i spelet. I och med dessa, blir man inskickad själv för att ta reda på mer om Paxton Fettel och som du kanske redan kan lista ut brukar man bli ganska utsatt som investigerare om man arbetar själv.

Medan storyn i spelet inte är helt given i början av spelet får man reda på mer och mer under spelets gång och detta oftast röstligt genom datorer, telefoner och röster man hör då och då. Det är inte alltid särskilt givande information man får genom t.ex. en telefonsvarare och ibland undrar man när man verkligen kommer få reda på något stort om denna Paxton Fettel.

I vilket fall som helst så är det inte storyn som är huvudfokus i spelet. Det F.E.A.R. egentligen fokuserat på är problemlösning, striderna samt skräckfaktorn, vilka allesammans är väldigt bra gjorda, även fast problemlösningen halkar strax efter då jag personligen tycker den är alldeles för given och lätt.

Det hela spelet anspråkar på är mörka, trånga utrymmen och lagerlokaler där både ljud, ljus och blod samverkar för att ta kål på dina nerver. Det finns tillfällen i spelet då man verkligen sitter på helspänn och nästan ryser av tanken om vad som väntar i nästa mörka rum. När burkar från hyllor trillar ned av sig själva och när lampor börjar krångla finns det inget annat än att bli än livrädd. Spelet varvar från skräck, heta strider till pussellösning, som faktiskt är det enda tillfället att stilla nerverna.

AI:n i spelet är väldigt välgjord och om man förväntar sig att fienderna kommer att stå och luta sig ut från en vägg för att sedan avlossa en liten salva skott mot dig får du nog planera om din stridsteknik. I F.E.A.R. rör sig fienderna på väldigt smarta sätt (för att vara datorprogrammerade). De kastar sig, går runt pelare, planerar, omringar och förföljer dig. Efter endast några timmars spelande tyckte jag att jag fick alldeles för mycket liv för att själva striderna skulle bli en utmaning. Detta var tills jag mötte en 6-7 fiender som sammarbetade på samma gång för att ta ner mig på golvet.

F.E.A.R. är ett relativt beroendeframkallande spel. Man kan knappt sluta spela förens man verkligen inte orkar ta sig an de där fienderna man verkligen är för trött för att klara av. Det jag dock kan klaga på är att man knappt märker när någon skjuter och när man blir träffad av skott. Ljudeffekterna känns minimala och ibland får man verkligen kolla på sin livmätare för att se om den sjunker. Visst sprutar det lite blod men i hettans strid är det verkligen svårt att inse att man helt plötsligt inte ligger på 110 i liv utan 13. Utöver detta är spelet väldigt välgjort och värt att spela igenom åtminstonde en gång.