Vad kan möjligen vara mer roande än att köra en racingbil i 300 km/h på en skogsväg fylld med hinder? Jo, att köra en fullt förstörbar racingbil i 300 km/h på en skogsväg fylld med fragila hinder som efter varje krock successivt går sönder.
Till skillnad från bilspel som Gran Turismo har inte Flat Out några licenserade bilar att gå på och inte heller ett överflöd av uppgraderingar. Huvudingrediensen i Flat Out är istället det våldsamma, det intensiva och det totala demolerandet av allt från bilar till byggnader. Detta är vad Flat Out experimenterar med mest och det som får spelarens intresse att nå toppen.
Flat Out är i grund och botten ett helt vanligt racingspel, men med den speciella egenskapen att kunna animera upp det fullständiga förstörandet av bilar och andra föremål. Detta tillsammans med ett flertal minispel är också det som får Flat Out att sticka ut ur mängden och automatiskt bli riktigt intressant. Man slipper numera de sedvanliga loppen där allt ska ske så erfaret som möjligt, man kan nu istället välja vad/vilka man vill köra sönder och när. Detta inte endast för underhållningens skull utan även för att få tillgång till en extra dos nitro som funkar som spelets huvudsakliga boost.
Ju mer du fördärvar ju mer nitro får du och desto snabbare kan du köra. Mycket i stil med Burnout Revenge men samtidigt ändå inte. Då Burnout handlar om snygga, fräsiga bilar och Flat Out snarare om Derbybilar som gradvis går sönder, smäll efter smäll. Det har sin egna charm och sitt egna sätt vilket ger en distinkt känsla av äkta körglädje.
Det man i spelet har att välja på mer än att köra en vanlig Derby-kupp, Racing-Kupp eller Street Racing-Kupp är att köra minispel. Bl.a. Destruction Derby, höjdhopp med din förare (din förare skjuts så högt som möjligt ut ur bilen) eller kasta pil med din förare? (din förare skjuts iväg mot måltavlan). Detta är givetvis bara några av många exempel på vad man kan göra mer än att köra ett vanligt Race. Det finns en stor mängd minispel att köra och alla är lika beroendeframkallande.
I de minispel man använder sin förare som projektil gäller det att sikta ordentligt och sedan köra snabbt så men bygger upp tillräckligt med hastighet för att få iväg sin förare. Sedan när det kommer till Destruction Derbyt så gäller det bara att krossa mest bilar innan den begränsade tiden går ut.
Undertiden man spelar dessa minispel intjänar man även poäng som så småningom låser upp olika former av belöningar i spelet, bl.a. bilar och dylikt. Samma sak gäller det för de olika Kupperna som finns att köra. Det går givetvis också att köpa sina egna bilar inför de olika kupperna och likaså går det att uppgradera bilarna till en viss del. Men detta bara på den delen av spelet som man kör kupper, dvs. inte minispelen.
Uppgraderingarna är dock inte många, inte heller särskilt nödvändiga då de varken uppgraderar bilen till några lysande höjder eller ens ändrar utseende. De känns mest symboliska och i högsta grad onödiga, men utan dem skulle det säkerligen ha känts som att något fattats. Så varför klaga?
Konfigurationer och annan överflödig träck är helt enkelt lika nödvändigt som glass mitt i vintern när det väl kommer till kritan. De demolerbara bilarna gör sitt och får spelglädjen på detta spel att nå topp gång på gång.
Skälet till att dessa demoleringar är så trevliga att få till är givetvis på grund av både grafiken och fysikmotorn. För att vara bara 1,5 år in på 360:ns livstid ser verkligen detta spel helt underbart ut. Mycket detaljer både på bilar och omgivning, snygg lack och alla ting som flyger iväg efter en krock faller dessutom på ett övertygande vis. Flat Out har dessutom en väldigt detaljrik grafikstil till skillnad från exenpelvis Forza Motorsports 2 som istället är väldigt stilrent. Inget ont om Forza 2, men jag tror bestämt, trots att Forza är grymt snyggt, att denna grafikstil är mer i min smak. Ruskigt fagert.
Spelet har en hyfsat lång livstid och kräver många timmars körande innan allt är färdigt och upplåst. Dock finns det inte så många bilar att välja på och heller inte så mycket uppgraderingar. Detta spelar i och för sig inte så stor roll då det trots avsaknandet av uppgraderingar och floder av bilar är grymt roligt hela vägen genom.
Något som är lite synd är att de låtar som finns i spelet blir väldigt uttjatade då det inte är så många och då de spelas både i menyer och under racen. Jag tyckte i början att det var väldigt bra musik men fick ganska snabbt ändra mig då spelets knappt tio låtar var genomspelade för tionde gången. Utöver musikens något dåliga variation är i alla fall motorljudet härligt att lyssna på och något man inte tröttnar på. Så om man tappar sugen för musiken är det bara att ta bort den och lyssna på motorljudet istället.
Med bra grafik, till viss del bra ljud och en relativt bra hållbarhet på spelet vore det givetvis bra om även kontrollen funkade som den skulle... och det gör den med bravur. Den är inte anpassad för att simulera en riktig bil och hur den skulle ha tett sig på respektive underlag, utan är istället anpassad till den alldagliga spelaren som bara är ute efter lite kul efter en tråkig dag på jobbet. Lättstyrt och väldigt passande till ändamålet.
Nu för att komma till den klassiska slutsatsen i recensionen. Detta är ett spel som alla kan spela, både den inbitna motorfånen och den alldagliga Svensson som tidigare aldrig greppat en kontroll. Det är inget spel som går att jämföra med lite mer invecklade simulatorer som exempelvis, Forza Motorsports 2. I enkelhetens namn vill jag säga att detta är ett spel med en simpel underhållningsfaktor som funkar i alla väder.
Betyg: 7/10