Efter att spelaren valt vilken karaktär han vill följa tar den tidigare mystiska stämningen en svängning mot det bisarra. Osynliga män, enorma varelser och mystiska portaler ryms alla inom Doolins gränser. Spelaren får för första gången besöka de dödas värld. Här kommer spelet verkligen igång och man får en god försmak på vad som komma skall. Man kan se spelet som tudelat mellan mysteriesökandet i Doolin och ett actionspel i de dödas värld. Spelaren kommer som budbärare till den andra sidan, en fantasy-inspirerad värld där många sagoväsen lever. Varje sagoväsen, eller "folk", har en själ, eller "id", som spelaren kan stjäla genom att först slå monstret sanslöst med tidigare förmågor och sedan dra loss dess själ med hjälp av sixaxis-kontrollen. Detta är ett väldigt välgjort moment som ökar inlevelsen markant för spelaren. Det finns många sätt att fånga folks på, även om det vanligaste är att rycka upp kontrollen för att slita loss själen från kroppen. Varje själ du samlar ger dig förmågan att använda en ny attack eller förstärka de du redan har. Detta ghostbusters-liknande samlingssystem förmildrar men förlåter inte den stora del omspelning du kommer behöva göra genom spelet. Något som är irriterande då spelet är så bra på att presentera nya miljöer att man bara vill fortsätta framåt hela tiden.
Spelet har ett linjärt upplägg där banorna verkligen är banor. På vissa ställen krävs dock att man valt "rätt" väg att gå vid vägskäl för att kunna komma vidare överhuvudtaget. Något som blir väldigt irriterande och nästan kan ses som en designmiss då man i vissa fall kan hamna hos en miniboss som man helt enkelt inte kan skada eftersom man inte besökt rätt rum.
En stor del av spelet blir den story som djupnar mer och mer under spelets gång. Problemet här är hur storyn presenteras. Antalet cutscenes är få, vilket är synd då de är riktigt snygga. Istället berättas större delen av storyn genom serietidningsliknande rutor utan röst eller animation. Det känns verkligen som att detta tar kål på en del av stämningen i spelet, även om man nästan är tacksam att det katastrofala röstskådespeleriet håller sig borta från dessa delar. Personligen tycker jag att musikens inverkan på spelet varierar. I vissa delar känns den opassande, men på andra ställen förhöjer den stämningen väldigt mycket. Det sorgliga, mörka stycket i Doolin gör den annars ganska stela byn mycket mer levande. En stämning byggs upp som skulle kunna husera en skräckfilm. Mina tankar dras rentav till The Rings ensliga Moesko Island.
Något som däremot direkt tar kål på mycket av stämningen i spelet och även är ett stort irritationsmoment under de mer hektiska actiondelarna i spelet är laddningstiderna. Man kan tycka att med både hårddisk och enorma skivutrymmen så borde vi slippa sådana här avbrott vid det här laget. Next-gen innebär inte bara bättre grafik eller nya kontrollmetoder. Det ska också innebära bättre AI, fysik, onlinekapacitet (Im looking at you Nintendo) och bättre hantering av resurser i allmänhet. Att dras ur spelupplevelsen fem till sju sekunder varje gång man byter skärm eller ens när man byter skills är inte acceptabelt längre. Särskilt inte när PS2 spel som God of War 2 ger en så sömlös upplevelse under banorna.
Folklore är ett bra tillskott till det tidigare lite fattiga RPG-utbudet på PS3. Det är innovativt på en del sätt men är definitivt inte för alla. Jag rekommenderar starkt att du först provar demoversionen som finns på PSN för att se ifall du tycker om actiondelarna av spelet. Du kommer uppleva mycket mer av samma vara ifall du skaffar hela spelet.
Betyg: 7/10