George of the Jungle är ett tvådimensionellt plattformsspel för barn som utspelar sig i en 3d-miljö. Lät det där som rappakalja? Det är nog bäst att jag förklarar mig. Miljöerna i spelet är 3d. Däremot kan Djungelgeorge bara röra sig sidledes, i två dimensioner, på en stig längs skärmen. Man kan alltså inte röra sig på djupet. Det är synd eftersom spelandet blir klart begränsat.
Det finns därmed inga stora möjligheter att gömma hemligheter, utan man hittar lätt det mesta av de få samlargrejer som finns. Det man främst samlar på är mynt och de är värdefulla eftersom man får ett extra liv för vart femtionde mynt man hittat. Mest värdefulla är dock voodoodockorna som ger ett extra liv. Det finns även tre minispel som kan låsas upp om man letar längs banorna.
Själva plattformshoppandet blir aldrig svårt. Det finns inte mycket halsbrytande precisionshopp utan man kan relativt lätt ta sig igenom banorna. Det finns heller inte speciellt många fiender och attackmöjligheterna är begränsade.
Man kan ha väldigt många åsikter rent grafikmässigt. Grafiken är mycket enkel och det känns som man färdats många år tillbaka i tiden, nästan till Playstations tid (den första Playstation alltså). Här kryllar det inte av tekniska finesser, men det gör inte så mycket eftersom jag tycker att grafiken har sin charm vilket gör att helhetsintrycket är helt okej.
Däremot tycker jag inte att ljudet är okej. Musiken är vedervärdig minst sagt. Det är sällan jag hört så dålig musik i ett spel, men det är kanske en smaksak. Ljudeffekterna får inte heller godkänt även om de inte är dåliga. Kvalitén är nämligen ojämn. Vissa effekter är helt okej medan man ibland förundras över vilka läten utvecklarna lyckats skapa. Sen har vi rösterna. De lämnar mycket att önska och eftersom spelet inte är översatt till svenska lär barnen inte förstå mycket av vad som sägs.
Jag skrev tidigare att spelet var lätt och det är det också, men det finns ett stort men - kontrollen. I början gick liven åt som smör i solsken. Jag fick game over många gånger redan på första nivån och i ren frustration ville jag slänga spelet. Efter ett tag vande jag mig dock vid kontrollen. Det gällde till exempel att sätta in en attack tidigt (alltså lite på avstånd) mot en fiende för att undvika att tappa en massa hälsa.
Wii har en fantastisk kontroll om man använder den rätt. Att trycka på A-knappen två gånger och sedan snabbt föra den nedåt funkade alldeles utmärkt som en hoppattack. Däremot var det knepigt att föra handkontrollen i en cirkel för att ladda upp en rusning för att knocka motståndare. Jag har misslyckats alldeles för många gånger, vilket är irriterande då attacken måste användas i en del trängda lägen. Samma attack utförs på PS2:an genom att man håller in cirkelknappen en stund, vilket funkar mycket bättre.
Trots det jag skrivit tycker jag att George of the Jungle blev ett trevligt spel när jag väl vant mig vid kontrollen även om utmaningen inte var speciellt stor. Jag tror dock att alltför många kommer att ge upp tidigt i spelet på grund av kontrollen. Spelet riktar ju sig till en mycket ung publik och jag är tveksam till om de har tålamod. Det gör att jag inte kan ge spelet godkänt. Jag ger Playstation 2-versionen en stark fyra. Även Wii-spelet får en fyra (det är samma spel men med olika kontrollscheman), men den är svag på grund av att kontrollen är sämre än till Playstation 2.
Betyg: 4/10