Halo 3 (Xbox 360)

Finish the fight! Finish the fight! Finish the fight! Det står överallt, jag blir blind eller åtminstone bländad av all uppståndelse kring den sista delen i Master Chiefs actionaccentuerade äventyr. Ja förväntningarna var verkligen stora eller är, rättare sagt, verkligen stora för de som inte tagit sig igenom äventyret än. Hur det än är och hur det än var kommer jag i varje fall inte dra ner på de peppande kommentarerna kring denna gudomliga trilogi.

Efter säkert hundra nyheter, flera och åter flera trailers eller gameplay-filmer på detta ack så efterlängtade spel är det äntligen här, spelet vi alla väntat på, Halo 3. Många undrar säkert om det verkligen är upp till förväntningarna, är det så snyggt som man hoppats på, har det alla de där fabulösa ögonblicken av stordåd som ettan hade, eller är det mer i stil med tvåans upplägg? Det enda jag kan säga är att det är upp till förväntningarna och att Bungie överträffat sig själva med en sjukt bra kombination av både ettans och tvåans upplägg, en blandning som helt enkelt bara måste vara bra.

Det första som sker i inledningssekvensen är att man hör Cortanas röst prata samtidigt som kameran filmar det stora tomma som rymden representerar. Cortana berättar historien om hur Master Chief och hon själv hamnade på samma uppdrag och hur hon fick chans att välja spartan själv. Straxt efter kraschlandar ett skepp med soldater i och man får för första gången se Halo 3:s grafikmotor prestera de första ansträngande sekunderna av spelet. Soldaterna hittar Master Chief liggande stel som en pinne i en krater efter fallet från förra delen i trilogin. Soldaterna förstår att Master Chief förmodligen är död och tar därför ut hans chip där Cortana en gång existerade. Master Chief vaknar till och greppar handen på soldaten som tagit chippet, och spelet är i full gång.

Den första banan man får se ur spelet är enligt mig det vackraste jag hitintills sett i spelväg. En vacker tropisk skogsbana med stora öppna plättar där många och åter många Covenants gömmer sig. Enligt många ett svar från Bungie till fansen på deras fråga om stora upplysta banor, Bungie svarade på ett bra sätt. Ett så pass bra sätt att till och med jag som inte ens frågade efter banan blev rörd.

Det var helt enkelt en fantastisk inledning till en av höstens största spel och en fruktansvärt grym närvaro som endast Halo ett, tidigare kunnat frambringa. Känslorna var blandade av både nostalgi och nyfikenhet samtidigt som man tog sig sakta och försiktigt genom den behagfulla skogsmiljön. Massa tankar snurrade i huvudet men mestadels bara sådana tankar som hyllade spelet högt för dess underbara detaljrikedom på omgivningen. Ja Bungie har ju trotsallt alltid kunnat få omgivningar att bli riktigt intressanta utan några större problem. Dock har de alltid haft lite problem med mänskliga utseenden, och likaså i detta spel, människorna såg stela och själlösa ut, nästan lite kusliga. Som tur väl var det inget man tänkte på jätte ofta när kulorna ven runt öronen.

Efter att ha tagit sig igenom skogen och förmodligen den bästa inledningen i spelhistorien började man smälta alla intryck och så småningom skaffa sig en uppfattning om vad som egentligen var annorlunda och inte. Det första jag märkte var att man i detta Halo slapp se världen byggas upp i varje filmsekvens som man fick i tvåan (Phew). Och den andra att man numera hade vapnen fastsatta på ryggen, vilket visade att det bara fanns två platser på Master Chiefs rygg och som förklarade anledningen till att man bara kunde bära med sig två vapen.

Så småningom fick man dessutom veta hur man hanterade en rad nya fordon som vi i Halo tidigare aldrig skådat. Bl.a. Hornet som motsvarar Covenants flygare och en liten fyrhjuling med plats för två. Dessa bara två av säkerligen sex nya fordon att testa och sex anledningar till att spelet är så mycket bättre än sina föregångare.

Jag fick även bekanta mig med ett antal nya "items" som man kunde använda just under stridens hetta, bl.a. en "bubble Shield" och en så kallad healer station. Dessa föremål kan man plocka upp en i taget av och använda under stressande tider. De lägger till ett extra moment i spelet och får det hela att kännas mer strategiskt. Jag kan tänka mig att de är till god nytta under xbox-live-matcherna..

Ytterligare en nyhet är att man kans slita bort turrets för att använda dem på springande fot i tredjeperson. Detta är också något som ger spelet mer möjligheter och mer strategiska influenser, något som verkligen uppskattas.

Mer än detta och grafiken var allt som vanligt tyckte jag, men strax efter den tanken slog mig igen byttes omgivning och därmed bana till en mänsklig militärbas. Omgivningar av betong och bemannade underjordiska gångar med allt för dåligt försvar väntade och än en gång kändes spelet som nytt. I ett antal timmar vistades man i denna miljö för att ganska raskt bege sig från sin nuvarande position till en annan i brådskande tempo, på grund av livshotande skäl. Skälet kan även kallas för The Flood.

Mycket riktigt, Bungie får oss att återvända till dessa förpestade varelser ännu en gång (en sista gång) för att förhoppningsvis ta kål på dem för gott. Omgivningarna på denna plats är precis lika förtjusande som alla de andra, bortsett att denna äcklar en med sin maginnehållsliknande yta... fast äcklar en på ett bra sätt, ett sätt som får en att känna sig mitt inne i smeten och mer i action än vanligt. Tråkigt nog blir det gärna lite för mycket action på sina ställen då The Flood aldrig förknippats med de varelser som kommer en och en, utan snarare de som kommer tjugo och tjugo åt gången. Detta bidrar till exakt de frustrerande moment som spelet led av i de tidigare spelen och som detta i början hade undvikit på ett sådant underbart vis.

Alltså har man efter ca fem timmars spelande sluppit The Flood men slutligen fått testa tålamodet en sista gång mot dessa fördömda varelser. Men varför? Det funkade ju så bra utan dessa, varför sluta med något som var så bra och börja med något som var mindre bra? Jo för att Bungie vill nu kunna avsluta trilogin med precis det som startade den. Mot sin vilja tar man sig igenom horder av Flood och kämpar i åtminstone ett par timmar innan man är färdig. Slutligen ute ur helvetet inser man att det närmar sig resans slut, spänningen stiger och man hoppas på ännu en överväldigande bana, men istället blir man slagen på käften med en bana som man redan spelat igenom antalet gånger på ettan. Förmodligen var denna banan meningen att väcka lite minnen, men efter ynka sju timmars speltid blir man bara besviken. Tragiskt nog tog detta kål på mycket utav förväntningarna, men inte mycket kunde stå upp mot det slutet som trilogin väntade. Något ingen kunde väntat sig och något jag inte kommer att avslöja.

Frågan är nu då om spelet verkligen håller det måttet vi satt upp för det. Och svaret är ja, det gör det! Med alla de tillgängliga fordon som finns i spelet och ett nästan ostoppbart tempo är Halo 3 ett kalasspel med en grym inledning och tråkigt nog en slutspurt som kunde ha varit bättre. Men om man ser till att kontrollen fortfarande funkar lika bra som på pc, hur storslagen musiken fortfarande är, hur fabulöst bra omgivningar och animeringar är och slutligen hur bra spelkänslan är så är spelet väldigt bra. Kanske inget mästerverk men lätt ett av årets bästa spel och ett av de spel med världens bästa inledning.

Dock kunde Bungie ansträngt sig lite extra för att få till slutet på ett bättre vis, men det är sådant som Bungie gottgör genom ett klockrent multiplayer istället. I alla dessa år som det spelats Halo 2 online kan givetvis inte Bungie bara strunta i att göra ett online-player-läge, inte heller kan de strunta i om det blir lika bra som föregångaren, de måste göra det bättre än föregångaren, och det har de gjort. Mestadels genom en jämnare nivå mellan vapnen och de olika banornas svårighetsgrad. Men också med hjälp av lite nya sätt att göra egna banor till multiplayer-delen. Just det, du kan göra dina egna banor inför fredagskvällen på xbox-live och spela med dem online världen över. Inte på något krångligt vis utan på ett proffsigt och lättanvändligt sätt.

Totalt sett är helt enkelt Halo 3 upp till förväntningarna, fast kanske inte på just de punkter som jag personligen hade hoppats. Men i det stora hela är spelet förmodligen en av de härligaste jag spelat... någonsin.  
 
Betyg: 9/10