Ni som följt TV-serien och kanske till och med sett filmen vet allt som jag inte vet. Jag har nämligen inte sett någondera, men det ska inte ha någon betydelse för själva testandet av spelet. Hur som helst, Miley Cyrus är en helt vanlig tjej som lever sitt stillsamma liv ute på sina föräldrars gård på landet. Fast, hon har en hemlighet. Hon lever nämligen ett dubbelliv. I sitt "andra" liv är hon popstjärnan Hannah Montana.
I Hannah Montana: The Movie får du i uppdrag att rädda Mileys hemstad Crowley Corners. Större delen av spelet tillbringas på dina föräldrars gård och i staden med dess omgivningar. Den här delen av spelet är upplagt som ett äventyrsspel. Det finns även en musikdel där du följer med Hannah Montana på hennes gigg.
Som Miley går du runt och pratar med folk, gör små uppdrag och undersöker omgivningarna. Allt är i princip befriat från intelligens. Man behöver inte tänka alls. Du kan exempelvis få i uppdrag att gå och prata med någon som i sin tur ber dig gå tillbaka dit du kom ifrån. Du kanske ska mata familjens häst, Blue Jeans, vilket låter kul, men det är absolut ingen höjdare. Ständigt visas en stor pil på skärmen som åskådliggör exakt vart du ska gå. Hur kul är det? Spelaren blir helt dumförklarad. Är inte vitsen med äventyrsspel att man ska få tänka och klura lite?
Det finns även en del minispel som kunde ha varit roliga. Många tjejer älskar hästar. Miley är en av dem. Därför får du chansen rida Blue Jeans, en upplevelse som borde ha varit kul, men tack vare kontrollen och de fantasilösa banorna faller även ridningen pladask. Hästen kontrolleras helt och hållet med den rörelse- och lägeskänsliga delen av handkontrollen som kallas Sixaxis. Man lutar och vrider handkontrollen för att styra hästen vilket inte fungerar speciellt bra.
Förutom dåligt spelupplägg, och taskig kontroll lider äventyrsdelen av andra brister. Den främsta akilleshälen är dialogerna som är styltiga med dåliga röstskådespelare. En annan svaghet är grafiken. Det är svårt att tro av man spelar på en kraftfull spelmaskin. Animationerna är ryckiga och allt är stelt och plastigt.
Så till den andra delen av spelet, musikdelen. Även här är grafiken under all kritik. Det går knappt att känna igen Hannah Montana. Hon är nämligen extremt fult gjord. Tyvärr finns inga möjligheter att sjunga duett med Hannah Montana då det inte finns någon karaoke över huvud taget. I stället för att sjunga ska man nämligen trycka på en knapp eller skaka på kontrollen över vissa ord i texten. Gäsp!
I Hannah Montana: The Movie får man chansen att spela många instrument i en och samma låt. Ena stunden ska man spela gitarr, medan man i nästa ska göra en pose. Man spelar även trummor, dansar och gör olika gester. Alla rörelser och all musik görs på ett likartat sätt, nämligen att föra styrspakarna eller kontrollen i olika riktningar. Det kan vara att skaka på handkontrollen eller att snurra en styrspak runt, runt. Det är inte speciellt inspirerande. Exempelvis är gitarren femsträngad (!) och när man klarat en ton hörs ett pling som är exakt lika oavsett ton.
Så till något jag tycker är att totalt förlöjliga och driva med dagens ungdomar. Det finns ett lektionsavsnitt, vilket i sig är bra. Men man får ett överdrivet glatt utrop "great" oavsett hur man gör en övning. Man kan skippa att göra den, eller göra helt fel, ändå "great". Tål inte dagens ungdomar att höra att de gjort fel? Hur ska man då lära sig att göra rätt?
Finns det då inget positivt med Hannah Montana: The Movie? Jo, faktiskt, det finns en hel del möjligheter att både inhandla, designa och vinna såväl kläder som inredningsdetaljer till turnébussen. Sen kan man själv klä Miley/Hannah i sina favoritkläder samt inreda bussen.
De två delarna av Hannah Montana: The Movie är helt olika, men frågan är vilken del som egentligen är sämst. Spelet är nämligen ett hån mot alla unga, och då främst tjejer, som älskar Hannah Montana. Varken äventyrs- eller musikdelen erbjuder någon spelglädje. Dagens ungdomar är inte så korkade som utvecklarna bakom Hannah Montana: The Movie tycks tro.