Historiskt spel mest för inbitna entusiaster

Rise of Prussia (PC). Det är ungefär sex år sedan jag recenserade ett strategispel för GameElite senast. Mycket har hänt sedan dess. Och samtidigt väldigt lite. Utvecklingen går som bekant framåt och pillandet med små detaljer är i många moderna strategispel ersatta med smarta automatiseringsfunktioner. Rise of Prussia däremot saknar många av dessa moderna funktioner.

Därmed följer det också en tradition av strategispel som härstammar från det tidiga 80-talet och som verkligen inte vänder sig till den stora massan. Rise of Prussia påminner i mångt och mycket om de avancerade strategispel som släpptes under 80-talet via klassiska utgivare som SSI. Här ligger tonvikten på realism och korrekt historisk återgivning av dåvarande miljöer, teknologier och andra omständigheter. Nackdelen med detta jämfört med mer moderna realtidsbaserade strategispel är att spelet blir mer svårtillgängligt, och riktar sig till inbitna fantaster.

Denna gång har de franska utvecklarna Ageod inriktat sig på det forntida Tyskland och det sjuåriga kriget som utkämpades mellan nationer som England, Frankrike och inte minst kungadömet Preussen. Historia har alltid varit intressant men inte min starka sida. Däremot har jag alltid haft en förkärlek för turordningsbaserade strategispel som Rise of Prussia och därför är det förvånande att konstatera att Rise of Prussia är roligare som historielektion än som spel.

Har man spelat några av Ageods tidigare titlar så vet man ungefär vad man får. Det är i mångt och mycket samma spel som de utvecklat tidigare i titlar som Birth of America och Napoleon's campaigns tack vare den utmärkta spelmotorn man använder. Så de redan frälsta får mer av det goda. För oss andra är dock inlärningströskeln väldigt hög. Det finns ett antal tutorials som försöker förklara knappar, funktioner och strategier men tyvärr är dessa rätt otillgängliga i sig. De består i princip av en rad långa texter med lite blinkande pilar som man måste plöja sig igenom för att sätta sig in i spelet.

Upplägget på detta andas verkligen inte 2010 och här finns massor att göra för att locka in en bredare spelkrets i genren. "Micromanagement", eller mikrohantering, är normalt sett något man försöker undvika i moderna strategispel men så icke i Rise of Prussia. Till exempel måste man bygga upp en befälsordning inom varje armé för att kunna dra nytta av varje ledares alla egenskaper. Ännu tydligare blir problemet när man försöker med den enkla ordern att slå samman två arméer. Istället för att bara placera den ena över den andra, som kunde ha varit ett gångbart förfarande i andra spel, måste man markera arméerna och klicka på ett par knappar.

Det blir krångligare och krångligare i och med att varje armé måste detaljstyras på liknande sätt. Nästan ingenting automatiseras och missar du minsta lilla detalj straffas du hårt genom avdrag på arméns effektivitet i olika avseenden. Och ska man straffas i ett strategispel borde det inte vara för annat än att man valt fel strategi.

Grafiken är klar och tydlig och väldigt trevlig att vila ögonen på. Själva spelandet sker på en snygg 2D-karta där man förflyttar sina trupper runt efter olika strategiska planer. I bakgrunden spelar en rad kända klassiska musikstycken som tillsammans med tidsenliga bilder på män i vita peruker lyckas väl med att skapa en stämning som man kan tänka sig påminner om upplysningstiden.

Emellanåt får man dessutom lite bonusinfo som förklarar olika skeenden och fenomen från den här tiden. Orkar man bara med att läsa så är det en historielektion värd namnet. Rise of Prussia följer Ageods och Paradox tradition av strategispel väldigt väl. De inbitna krigsstrategispelarna vet därmed att de får en kvalitetsprodukt. Därmed står det också klart att Paradox inte verkar vilja nå en ny publik med den här typen av spel. Därtill är Rise of Prussia alldeles för omständligt, opolerat och omodernt.

THOMAS HELSING