Sahara Hotnights
Hawaii
Zlatan har just klackat in 1-1 mot Italien i fotbolls-EM denna mulna fredagskväll och festivalpubliken lullar runt i ett saligt rus. Vad passar då bättre än ett fullt-ös-medvetslös-gig med Sahara Hotnights? I år har de blivit, som de själva säger, "uppgraderade" till Hultsfreds största scen. Och de intar den med full pondus. Trots en något trevande start med lite småfalsk sång får de publiken att gå igång. Jag tillhör dem som tycker att bandet blivit ännu roligare att lyssna på med den nya skivans lite mer nyanserade sound, men här levereras de nya låtarna med ett driv som nästan får det att blåsa stormvindar över Hulingen. "Who do you dance for" och "Walk on the wire" får publiken att hoppa som en man. Samtidigt är det de gamla låtarna som sätter sig allra mest. "On top of your world" och "Perfect mess" från förra skivan kräver inga nyanser. Det som på platta kan bli smått enahanda blir här ett hårt rocklokomotiv som går ända in i kaklet, som landslagstränare Tommy skulle ha sagt. Kanske är det den fotbollsmättade juniluften som gör det, men tjejernas totalt kompromisslösa rocknroll med de karaktäristiska muckiga små riffen är omöjlig att stå emot. Brudar från den glesbefolkade granbygden i norr rockar hårdast.
Anna Lindberg
Randy
Pampas
INGEN Hultsfredsfestival utan Randy. Det känns i alla fall som att de är svåra att komma undan, men inte mig emot. Norrlands svar på The Clash är aldrig dåliga live, och det mesta är sig likt när de vid midnatt kliver på scenen för att rocka truckerkepsen av tusentals allsångssugna festivalgäster. Utlevelsen är fortfarande total, vänsternäven höjs fortfarande i var och varannan låt och stämsången sitter fortfarande som en smäck.
Men lite är nytt sen sist. Bandet uppträder i skelettdräkter, vilket ger de karaktäristiska, spattiga Randy-poserna en extra dimension. Dessutom har de för första gången en riktig hit i ryggen, "X-ray eyes", som gör sig betydligt bättre i Hultsfredsnatten än i radio. Ny är också avslutningen med guldkonfettiregn över scen och publik.
Det skulle kunna kännas som att de gamla conversepunkarna har fått hybris, men nej då. Det känns fortfarande som att vi är en o-a-o-a-e enda stor och glad familj.
ERIK OHLSSON