Aliens vs Predator (Playstation 3) Jag minns med stor tydlighet när jag såg filmen Alien för första gången. Det var nattbio och jag blev så otroligt skrämd av scenen där utomjordingen föds ur en astronauts innandöme att jag knappt vågade cykla hem mitt i natten. Rovdjuret (Predator) var även det en film. I motsats till Alien har jag dock aldrig förstått filmen Rovdjurets storhet.
Filmerna har fått uppföljare och ett flertal spel har baserats på karaktärer från filmerna. Spelet Aliens vs Predator saknar visserligen versionsnummer, men det är det tredje spelet som baseras på kampen mellan utomjordingarna från dessa båda filmserier. I Aliens vs Predator har de tre raserna, människa (marine), alien samt predator fått varsin kampanj och de skiljer sig åt ganska mycket rent spelmässigt. Däremot skiljer sig storyn inte åt speciellt mycket mellan de tre kampanjerna eftersom berättelsen har vävts ihop.
Allt börjar med att människorna stöter på aliens på en avlägsen planet. Människorna fångar in aliens och tar med sig dessa till jorden där dessa otäcka utomjordingar givetvis lyckas rymma. Predators visar sig vara ruggiga jägare som finner stort nöje i att jaga aliens och även människorna blir snart deras byten.
Man kan spela kampanjerna i valfri ordning, men jag rekommenderar att ni spelar kampanjerna i den ordningen marine, predator och alien eftersom det bäst reflekterar storyns gång. Människornas, eller närmare bestämt marinkårssoldaternas, kampanj skiljer sig inte speciellt mycket från andra FPS-spel (first person shooter) som finns ute i handeln. Banorna utspelar sig till stor del inne i mörka korridorer. Det är riktigt mörkt och jakten på aliens är visserligen spännande, men det är lite tjatigt med de enformiga miljöerna.
Det gäller att överleva och till sin hjälp har man bland annat ett instrument som känner av rörelser. Det piper mer och mer intensivt ju närmare man kommer aliens. Det, tillsammans med aliens väsande läten och en fantastisk musik bygger upp en spännande atmosfär, inte bara i marinekampanjen utan även under alien- och predatorkampanjerna.
Aliens trivs i mörka korridorer. De förstör gärna belysningen så att det blir riktigt mörkt. De klättrar på väggar och tak och håller gärna till i ventilationssystemet och förföljer bytet till rätt tillfälle ges. Så länge en alien kan hålla sig i mörker är han svårupptäckt. Därför trivs de i rymdskeppets långa trista korridorer där de kan attackera soldaterna. En alien är lömsk och kan utbringa ett väsande, nästan visslande läte som lockar marinkårssoldaterna som blir lätt byte.
Tyvärr tyckte jag att spelkontrollen var lite bökig under såväl alien- som predatorkampanjerna. Spelkampanjen med aliens var den roligaste, men samtidigt den mest frustrerande. Det hände gång på gång att jag tappade orienteringen efter att hoppat mellan tak, golv och väggar.
Predators är drivna rovdjur som jagar aliens enbart för nöjes skull. De har tillgång till plasmagevär och deras knivförsedda armar styckar gärna såväl aliens som marinkårare. De har ett extra synläge som är värmekänsligt och en predator kan bli näst intill osynlig i stealthläget. Predator kan även distrahera människor och få dom att gå precis dit predatorn vill.
Förutom de tre singleplaykampanjerna finns även ett enspelarläge kallat survivor där du är en ensam marinkårssoldat med enbart en uppgift, att överleva så länge som möjligt. Det finns även flera flerspelarspel, däribland survivor, tre varianter av deathmatch och ett intressant läge kallat predator hunt.
Som helhet känns det inte som det har hänt så mycket sedan de första spelen i serien. Med dålig, enformig, bandesign och relativt korta banor når spelet inte upp i de högre klasserna utan betyget blir en sexa, vilket betyder ganska bra. Lite halvtaskig grafik drar också ner betyget medan spelets stora styrka är de olika spelstilarna i de tre kampanjerna.
MATS ERNOLFSSON