Strategic Command: WWll Global Conflict. Jag har recenserat några strategispel i år, några från stora distributörer som Paradox, andra från små indie-utvecklare. Inget av dem har dock lyckats lika bra som den här titeln med att kombinera djup strategi och simulering med ett lättöverskådligt och vanebildande upplägg. WWII Global Conflict består av några scenarion där man får chansen att sköta antingen axelmakterna eller den allierade sidan vid olika tidpunkter under andra världskriget. Dessutom finns ett fantasieggande scenario där Sovjetunionen och Tyskland försöker hjälpa varandra att dela upp världen mellan sig.
Oavsett vilket man väljer får man väl underbyggda förhållanden som åtminstone för novisen verkar realistiska nog. Det mesta utspelar sig sedan på världskartan där man flyttar runt trupper i bästa Civilization-stil, minus byggandet av städer och vägar förstås. Faktiskt påminner det såväl i ljudeffekter som i animationer och generell grafik om Civilization II, men där stannar också likheterna.
Manualen är massiv och på nästan 200 sidor. Eftersom spelet helt saknar tutorial är det nödvändigt att kolla igenom den förr eller senare. Trots att spelets gränssnitt är intuitivt och lättfattligt är det ändå svårt att avgöra från början exakt vad allting gör.
Då är det förstås trist att manualen endast levereras som PDF-fil. Att plöja över hundra sidor instruktionsbok är inget vidare på en datorskärm.
Utöver truppförflyttningar och anfall kan man när som helst under sin tur utöva diplomati, se allehanda statistik, bestämma vad för trupper som skall produceras, bestämma forskningsinriktning samt uppgradera och förbättra specifika trupper. Trupper som vinner sina strider blir effektivare och de som förlorar går åt motsatt håll.
En omgång är sällan olidligt lång men efterhand som sidorna i konflikten växer ökar antalet länder man har att sköta. Jag hade hellre sett att man får välja en nation att ta hand om istället för en hel koalition. Det hade även gett spelet mer variation. Både vad det gäller diplomati och forskning så känns de båda emellanåt lätt begränsade. Man kan påverka andra nationer med pengar och andra medel och så kan man förklara krig mot dem. Så mycket mer diplomatiskt än så blir det inte.
På forskningssidan bestämmer man vilket truppslag man vill förbättra och så fort det är klart kan man välja att applicera förbättringarna på sina trupper. Den här slätstrukna enkelheten hade varit rent skrattretande i andra strategispel men här, med ett i övrigt simplistiskt krigsstrategispel, så behövs det inte mycket mer. Det ger energi över till att fokusera på sina trupper och det är ändå spelets huvudsak.
Sedan finns det funktioner som man undrar hur spelets designer egentligen har tänkt att de skall användas. I textfiler och på hemsidan rekommenderas det att man ska sätta på video acceleration om man får vissa specifika grafiska problem. Lite ställd blir man då man upptäcker att funktionen redan är påslagen direkt efter installation. Betyder det att den rekommenderade inställningen är att ha det påslaget eller är det ytterligare en miss?
Ännu mer ogenomtänkt verkar funktionen full screen vara. Som sig bör spelar man i helskärmsläge när den är påslagen. Jag som gärna gör två saker samtidigt tackar förstås för möjligheten att få spela i fönster, men se, fönstrets position får jag inte påverka alls. Mitt på skärmen placerar det sig givetvis och därifrån får jag inte flytta det. Således försvinner vitsen för mig att överhuvudtaget spela i fönster.
Att läsa manualen samtidigt som man spelar blir alltså en smärre omöjlighet. Tack för det! Jag börjar känna mig som en repig gammal skiva vid det här laget, men återigen sitter jag alltså med ett strategispel som är så bra på så många punkter men som samtidigt dras med så mycket fel och brister. Den här gången handlar det mycket om knappar som fastnar och grafik som inte uppdateras som den ska. Sådant riskerar att ta död på spelglädjen.
Jag vet att flera av de här spelen kommer från små utvecklare med små resurser och att de efter spelsläpp jobbar stenhårt för att rätta till felen medelst patchar. Men någonstans måste man som konsument sätta ned foten och börja kräva bättre produkter från början. Har man inte råd att vänta tills spelet är väl genomtestat så ska man kanske fundera på om man ska syssla med någonting annat. Det är sorgligt att se spelbolag som utannonserar hett efterlängtade patchar lika ofta som man annonserar ut hett efterlängtade spel.
Med det sagt så är Strategic Command: WWII Global Conflict dock inte alls så illa som vissa andra spel jag recenserat på sistone. Spelet har ett djup och en storslagenhet som är förvånansvärt lätt att greppa även för den oerfarne. Dessutom medföljer en riktigt kraftfull editor för att göra egna scenarion och kampanjer. Det här är ett bra exempel på hur man gör något som är (förhållandevis) lätt att lära sig men ack så svårt att bemästra.