Länge har de så kallade konsolkriget rasat. Huruvida det varit till fördel för slutkonsumenterna, spelarna, kan diskuteras. En till synes positiv sak som konsolkriget bringat är en ökad mängd spel som kan spelas på flera plattformar. Att Final Fantasy XIII kommer att kunna spelas på både PS3 och 360 var en av denna spelgenerationens stora överraskningar. Denna ökade mängd multiplattformspel lämnar oss då med det faktum att väldigt få spel nu för tiden är konsolexklusiva, något som har mottagit kritik då utvecklare ibland skapar spel enligt "minsta gemensamma nämnare"-principen. Detta i sin tur innebär att spel som hade kunnat se fantastiska ut på ett system istället bara ser bra ut på båda systemen. Ett exempel på ett spel som undkommit detta öde är Killzone 2. Detta spel ser inte bara bra ut, det ser fantastiskt ut. Både textur och animationsmässigt är Killzone en höjdpunkt inom förstapersonsgenren.
Killzone 2 tar vid en tid efter det första spelet. Både sceneri och scenario är vända på ändan. Istället för att slåss för att försvara sin hemplanet tar Interplanetary Strategic Alliance (ISA) striden till fiendens hemvärld Helghan i hopp om att avsluta ett krig de inte startat. Denna värld är en återspegling av de motiv och den bild man som spelare har av Helghast. Denna ras har antingen skapats av sin omgivning eller vice versa. Jag är inte den som tror att alla spel har en bakomliggande mening och om jag inte var så trött på denna liknelse skulle en spelare kunna dra paralellen till en extremt polariserad version av den krigsföring som Amerika fört mot främmande makter. Men som sagt är jag inte den som ser Elvis i en potatis och jag tror heller inte att Killzone har ett bakomliggande politiskt motiv. Dess handling följer en särskild soldat vid namn Tomas "Sev" Sevchenko. Sev är en så pass blank person att spelaren lätt ska kunna föra över sitt temprament, sin ambition och sin karaktär på ett sätt som sig bör i dagens FPS (first person shooter). Man följer Sevchenko genom invasionen av Helghan vilket visar sig bli ett övertygande scenario där man ofta kan känna stridens hetta mot ansiktet och soldaternas desperation som sin.
Den artificiella intelligens som Killzones fiender innehar presenterar en rejäl utmaning då de sällan anfaller en och en i rak linje utan hellre i grupper som flankerar eller försöker röka ut en. Det hör heller inte till vanligheterna att skjuta ner vågor av soldater som står öppet och skriker mot en. Fienderna har så pass mycket vett att de gömmer sig bakom skydd. Detta gör att striderna blir mer utmanande och att man som spelare får en annan sorts respekt för sin fiende. Det gör i och för sig också att vissa strider känns lite som skjutbanor där man sitter med ett litet gevär och väntar på att fienden ska sticka upp huvudet för att kunna skjuta honom. På tal om sagda gevär är det en aningen tråkigare aspekt av spelet. Jag är en man som uppskattar mina skjutvapen och fnissar som en skolflicka när jag får mina händer på arsenaler som den i Resistance: Fall of Man eller Perfect Dark. Jag älskar alternativa eldlägen och varierande vapen. Detta är inget som Killzone 2 levererar på. Många av vapnen är de samma med vissa grafiska eller kalibermässiga variationer. Detta val av arsenal är inte nödvändigtvis någonting dåligt. Det är helt enkelt inte vad som får mig att gå igång. Att spelet då och då slänger åt spelaren en raketkastare med ett par laddningar i är däremot mycket uppskattat.
Även om Killzone 2 inte gör mycket nytt så tar spelet vad FPS är och gör det riktigt bra. Spelet är mörkt, snyggt och om inte engagerande så i alla fall medryckande. Det är en verklighetsflykt vars scenario och genomförande fortsätter att överraska mig.
Betyg: 9/10