Vanguard låter dig spela rollen som Frank Keegan, en fallskärmsjägare i 82nd Airborne division. Varje ny kampanj börjar med en filmsekvens i svartvitt där större delen av handlingen i spelet förmedlas. Strax efter första filmsekvensen får man en snabb "tutorial" om hur man hanterar fallskärmshoppningen i spelet. Detta styrs med hjälp av den rörelsekänsliga delen i Wiimoten och nunchuken, precis som om man höll i fallskärmen själv styr man vart man vill landa. Dessvärre tillför inte fallskärmshoppningen någon större glädje då det inte utförs mer än ett fåtal gånger i spelet, för övrigt spelar det ingen större roll vilket håll man styr åt då man ändå hamnar på i princip samma plats.
Efter flygfärden börjar sergeanten skräna om vad som ska göras och vilka som ska gå vart, mycket som i de andra Medal of Honor-spelen (MOH). Efter första uppdraget får man den stora äran att se vilka uppdrag som är på ingång, vad jag har att vänta mig är fyra olika kampanjer som är uppdelade i två till fyra uppdrag. Alla ska utföras så fullkomligt som möjligt för att få alla utmärkelser och rankningar som man givetvis vill bli honorerad med. Under dessa fyra kampanjer möter man Italienare, Fransmän, Nederländare och Tyskar och gör precis det som man gör i alla andra MOH-spel. Skjuter med bazookan på pansarvagnarna, spränger bort antiflygvapen, sätter upp sprängladdningar osv. Inget nytt med andra ord.
Att skjuta Nazister har sannerligen aldrig varit mer roande än i Vanguarrd, de Fransmän och Tyskar som man massakrerar med sin bössa är så fruktansvärt tröga ibland att man inte kan låta bli att skratta. En del gånger har det hänt att jag stått precis bredvid fienden utan att han ens bryr sig, sedan springer nazisten i fråga iväg för att längre fram vända om och lägga an för att försöka knalla mig.
Vad det gäller multiplayer-delen så finns det ingen online möjlighet vilket är en besvikelse, det man har att välja på är King of the hill, Capture the flag, Death match och Scavenger hunt. Inte heller där någon direkt överrumpling, ganska standardiserade prylar.
Något som däremot överraskade mig var kontrollen, jag hade hört att det skulle vara ett stort kliv uppåt komparerat med Red steel. Beklagligtvis var detta till största del fel då många rörelser är lite för lättillgängliga. Ett bra exempel på detta är när man duckar (ner med nunchuk) eller hoppar (upp med nunchuk), det slutar oftast med att man duckar mitt upp i en korseld som man försöker springa ifrån, eller hoppar när man vill synas så lite som möjligt. Turligt nog så slipper man använda många av dessa rörelser då det oftast finns alternativa knappar till alla gester. Men bortsett från några
misstag här och där så funkar kontrollen tämligen bra.
Trots alla klagomål så har Medal Of Honor: Vanguard fortfarande en viss charm och känns som ett förhållandevis bra spel, inget som sticker ut ur mängden men heller inget bottenskrap. För den som gillar FPS och äger en Wii så kan de få timmar som spelet erbjuder vara värt pengarna.
Betyg: 5/10