Jag har, efter många timmar fyllda av lidande och panik, lyckats ta mig igenom Doom 3 och njuter av tanken att få koppla av, dricka en kopp te och se på en lugn och fridfull film. Då plötsligt kallar rösterna från Penumbra på mig igen genom det nya spelet som har släppts i serien: Penumbra: Requiem. Jag gillade verkligen de två första spelen och på samma sätt som Doom 3 har jag en hat-/kärleksrelation till dem. Jag älskar dem för paniken och adrenalinkickarna som de framkallade och hatar dem av samma anledning.
De var även ganska revolutionerade skräck-FPS (first person shooter) genom det faktum att det inte enbart byggde på att döda monster utan att lösa klurigheter och själv undvika att bli dödad var mycket viktigt. Man kan beskriva dem som en blandning mellan de gamla Myst-spelen och moderna skräck-FPS och med det grymt bra sättet att kunna kontrollera sin omgivning och flytta på, använda föremål på så många sätt blev spelen riktigt bra. Idiotisk som jag var kunde jag inte låta bli att återigen följa de lockande viskningarna och följa in i Penumbra-världen igen.
Det tredje spelet följer upp historien från de två tidigare och man kan snarare se spelen som tre delar av ett större äventyr och man bör absolut börja med den första delen Penumbra Overture. Man spelar Philips som, efter att ha mottagit brev från sin antagna döda pappa, beger sig till Grönland för att försöka lösa de skumma mysterier som dykt upp. Här fortsätter historien genom läskiga gruvor och mörka anläggningar och Philips måste kämpa både mot diverse faror och för att inte bli galen.
Penumbra: Requiem skiljer sig i inte mycket från de tidigare två spelen när det gäller grafik, ljud och kontroller. Allt detta håller ganska hög standard och även om grafiken inte är något som får en att tappa andan är den klart godkänd.
Ljudet fungerar bra till den läskiga stämningen och kontrollerna och sättet att använda föremål på är riktigt bra. Samtidigt skiljer sig det också i viss mån från de två tidigare spelen och tråkigt nog gör detta också skillnaden mellan ett riktigt bra spel och ett ganska dåligt. Det absolut största problemet med Penumbra Requiem är faktumet att det inte är skrämmande. Även om en stor del av spelet är att lösa klurigheter så bygger ändå skräck-FPS på det faktum att de är skrämmande och annars kan man lika bra spela Myst.
I de tidigare två spelen var man alltid på helspänn och panikkänslan av att man alltid var i fara fanns konstant. Det gjorde även pusseldelarna bättre för det är mycket svårare att tänka rationellt och logiskt när ens puls går i 220 och det krävs en kraftansträngning för att ens våga lämna de mörka hörnen som man så ofta gömmer sig i. I Penumbra: Requiem är man aldrig särskilt rädd och man känner att man har all tid i världen på att fundera på hur man ska ta sig vidare. Man gör en kopp te, studerar omgivningen och plötsligt är pusseldelarna väldigt lätta. Detta beror nog även på att de känns lättare i allmänt även om man bortser från att man inte är rädd när man löser dem.
En annan sak som spelet faller på är brist på detaljer. Detta kan verka vara en liten sak, men som många har sagt tidigare, det är detaljerna som gör konstverket. Det är även detaljerna som gör ett hyfsat bra datorspel till att bli mästerligt och skiljer geniala spel som Doom 3 från mindre lyckade som F.E.A.R. Detaljer kan få ett kalt och tråkigt rum att bli levande och spännande och till skillnad från de tidigare spelen saknar verkligen Penumbra Requiem detta.
Då spelet fortfarande tillhör en originell serie, och då "pussel" i moderna actionspel ofta försvinner bland mängden av vinande kulor som far genom luften, får Penumbra: Requiem trots allt godkänt.
Betyg: 5/10