Power Stone Collection (Playstation Portable)

När jag för en herrans massa år sedan köpte mitt första Dreamcast var plånboken tunn och releasespelen dyra. Många spel lockade i hyllorna men jag fastnade för Power Stone, ett spel som sågades av många men också älskades. Själv tillhör jag kategorin som avgudade denna arkaddoftande fightingklassiker. Nu har det gått många år sedan jag spelade Power Stone första gången så ni kan tänka er vilken uppenbarelse det var att se Power Stone Collection som fräsch titel till Playstation Portable. Kan denna gamla flamma åter värma mig i vinterkylan eller är det ett avslutat kapitel i mitt liv?

I Power Stone är det total anarki som gäller. Grundpoängen är att göra sin motståndare till ett minne blott och alla medel är tillåtna. Istället för att enbart använda sig av slag och sparkar kan karaktärerna i Power Stone nyttja en arsenal av vapen, lådor och allt annat som de trånga banutrymmena innehåller. Dessutom finns ett gäng med färgglada juveler eller Power Stones, inte helt oväntat att tillgå. Dessa juveler förvandlar kämpen till ett riktigt kraftpaket och ger oanade förmågor och specialare. I det första Power Stone var dessa juveler alldeles för bra, det spelade ingen roll om man så hade ett raketgevär att bränna av, fick man specialkrafterna så vann man i princip alltid. Andra spelet var betydligt mer avvägt och blev också lite mer anpassat för spel hemma i TV-soffan. Samma sak gäller i denna konvertering till PSP. Det är ettan jag minns bäst men det är tvåan som är den verkliga behållningen.

Förändringarna kanske till en början inte är speciellt uppenbara. Det handlar om saker som att kunna spela fyra samtidigt även på det första spelet, träningsläge och anpassning till PSP:n. Kontrollen är lika enkel som vanligt, det är slagknapp, hoppknapp och plocka-upp-och-användaknapp som gäller ungefär. Egentligen är det som upplagt för en helfestlig omgång arkadvåld men festen uteblir. Anledningen är att det aldrig varit och aldrig kommer att bli speciellt roligt att spela den här typen av spel ensam. Efter bara ett par omgångar har man tröttnat och det blir inte bättre av att laddningstiderna motverkar att plocka upp sitt PSP och bara lira en snabbis. Istället motverkar Capcom själva sitt eget spel genom att inte inkludera möjligheten till multiplayer via gameshare utan att varje spelare måste ha sitt eget spel. Fruktansvärt dumt i mina ögon, detta är trots allt ett spel som SKA spelas med en kompis.

Visuellt sett är spelet helt okej. Trots allt håller förra generationens konsoler fortfarande måttet vad det gäller konverteringar till bärbara format. Det är färgglatt och roligt men visst var det enklare att navigera sig på TV:n än på Playstation Portables lilla skärm. Musiken känner man också igen och min retronerv ryser när de gamla minnena väcks till liv igen.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om Power Stone Collection. Antingen gillade man denna hysteriska slagsmålfest från början eller så gjorde man det inte. Detta är däremot snarare en anledning att damma av sitt gamla Dreamcast, för även om Power Stone-spelen är bar i sig är det inget vidare att fightas på egen hand. Jag tröttnade grymt snabbt och hade samtidigt svårt att övertala någon att köpa en egen version för några minuters lirande. Nej, Power Stone kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat men i första hand som förfestarspel framför TV:n. Det är så ett fightinglir av den här kalibern ska avnjutas.