Prototype är det senaste tillskottet till den relativa nya genren som involverar spel med öppna världar och en mindre linjär handling. Det som gör Prototype så speciellt är att Alex Mercer, huvudpersonen i spelet, inte är den typiska hjälten eller den mindre typiska anti-hjälten. Han är helt enkelt en människa i jakt på vendetta och som inte gör saker om det inte gynnar hans intressen. Detta tillsammans med att han kan forma om sin kropp till olika former av vapen ger ett nytt andetag till en genre som många spelföretag har försökt vara innovativa inom under dom senaste fem åren.
Handlingen i Prototype är dolt i skuggor. Man börjar spelet i en flashback då man får prova på alla vapnen som Alex kommer ha i framtiden. Det måste vara en pervers tillfredställelse ifrån spelskaparnas sida då man endast får smaka på alla krafterna innan man börjar på ruta ett igen. Som man kan gissa är det första kapitlet väldigt hektiskt då man plötsligt har en massa superkrafter som man ska prova på och utan att ha spelat spelet förut så blir det rätt förvirrande med alla kombinationer och rörelser som man ska göra. Det gör dock inget då spelet egentligen börjar utan alla krafter så fort flashback-delen är över och då alla krafter som man får i framtiden kommer med en händig instruktionsbok i form av en tutorial.
Ni som har sett trailern på Prototype har sett att det involverar zombies, en dystopisk framtid och en militärisk regi, och det är ungefär det som Prototype handlar om. Alla dessa punkter är sammanvävda med ett ämne som allt cirkulerar omkring - biologisk krigsföring. Det är nämligen denna sammankoppling som man ska ta reda på. Handlingen drivs med hjälp av Alex (klyshiga) minnesförlust och därav ska han gå och ta reda på vad som egentligen har hänt. Det finns nämligen ingen omfattande story i Prototype, den räcker dock för att hålla en intresserad, och vetenskapligt nog för att vara intressant, men inte något innovativt och nytt.
Det är nämligen Alex som gör spelet så kul. Det faktum att han kan forma om sina armar till massiva klor, klubbor och svärd är det som gör spelet så innovativt och tillfredsställande. Det finns få saker som är lika kul och tilldragande för den destruktiva personen som att ta upp en bil och slänga den på en hop med människor samtidigt som en helikopter flyger efter en samtidigt som man hör militären ge order att skjuta ner dig! Du är en dödsmaskin, och en effektiv sådan. Du får liv när du konsumerar människor och du får använda din STORA arsenal av vapen för att hitta på nya och roliga taktiker att ta död på dina fiender.
Det är kanske lätt att tro att det snabbt kan bli tråkigt då det endast finns en begränsat antal sätt att eliminera sina fiender på, men detta har spelskaparna tänkt på och lagt till ett rollspelselement i spelet. Mer erfarenhetspoäng låser upp fler attacker och vapen. Detta betyder då att ju mer du har slagits, eller alternativt, klarat ett uppdrag så får du mer attacker och vapen! Sorgligt nog finns det även där en gräns på just hur många metoder man kan hitta (rent matematiskt vill det säga), men jag har kört i ungefär 28 timmar och det är fortfarande kul att hoppa ner från the Empire State Building, landa på folkmassan, dra till sig armén för att decimera den och sedan fly från scenen. Detta är just det som gör spelet så kul, faktumet att Alex inte är en äkta superhjälte. Det gör att det finns så många alternativ för spelaren, man kan, till exempel, mörda den där gamla tanten med en lastbil och inte få minuspoäng.
Spelvärlden (Manhattan) är mycket interaktiv. Trots att man inte kan förstöra byggnader (en funktion som säkert kommer att dyka upp snart i liknande spel) så finns det fortfarande massa kul att göra! Trots att Alex är genetiskt överlägsen - man kan hoppa massiva distanser, flyga över skyskrapor och springa längst husväggar - känns han inte för övermäktig. Det märks att Alex Mercer har skapats för ett spel och inte tvärtom, och det bästa är att det funkar! Man vill ha full makt och kraften att kunna göra alla de där extrema skadegörelserna utan att behöva bry sig om de jobbiga lagarna som fysiker har hittat på. Utan Alex som frontman skulle Prototype inte vara något annat än ännu ett spel med en mindre linjär story och en öppen värld.
Att Alex är en dödsmaskin är dock inte alltid positivt då det ibland känns som att spelet är en dans på rosor. Den sjuka, makabra tillfredställelsen å ena sidan, men man vill ju faktiskt att spelet ska vara lite utmanande. Om och om igen har jag hört det från spelskaparna att dom verkligen ville att man skulle känna sig "ostoppbar" och som ett riktigt monster, men ibland blir det bara för lätt. Det är visserligen coolt att kunna plöja sig igenom en hel bas full med soldater, men det har sin gräns. Det finns en gräns på hur svårt det blir, när du drar till dig nog med uppmärksamhet kommer armén och när dom inte kan ta hand om det så kommer ett så kallat "strike team" och när du har slagit ut dom, vilket kan ta en 4-5 minuter så kommer det inget mer! Visserligen är storyn svår nog i sina stunder, men det skulle ju fortfarande vara kul om det fanns svåra grejer utanför det också, som i GTA där det blir näst intill omöjligt att (utan fusk) överleva när man har mer än 4 stjärnor. Det finns dock flera partier i Prototype då ens krafter är begränsade och det kändes som ett charmigt val av spelskaparna. Spelet blev då plötsligt helvetiskt mycket svårare.
Att spela som Alex skulle dock inte vara lika kul om spelet hade samma grafiska prestanda som Spiderman 2, eller True Crime. Det är nämligen Prototypes flytande spelmotor som gör spelet så underbart kul att spela. Du kan spränga en massa saker på skärmen samtidigt som du gör en massa akrobatiska rörelser och byter former utan att spelet laggar en enda millisekund. Detta är ju såklart på grafikens bekostnad, spelet har ju inte direkt Oblivions grafik men det duger ändå! Grafiken i Prototype kan dock lätt jämföras GTA 4, fast med mycket mer blod och skadegörelse. Det känns dock väldigt mycket som en sandlåda för spelaren, alla som har lekt med leksakssoldater i deras barndom kommer återfå den där känslan av total makt över allt på skärmen.
Sammanfattningsvis är Prototype ett nytt, innovativt tillägg till en genre som har arbetats på åter och åter igen utan att något nytt blod har pumpats in. Spelet för med sig genetisk transformation, biologisk krigsföring, zombisar, superkrafter, supermakter och en intressant, fast klyshig, handling draperad i en kavalkad av bloddrypande action. Den tillfredsställer den där maktsugna, destruktiva sidan av dig utan att döma dig på dina metoder. Fastän Prototype kan bli lite för lätt och ibland för repetitiv så lyckas spelet alltid i slutändan med att dra in dig i spelet, och timmarna kommer att flyga förbi då det finns en massa att göra på Manhattan. Prototype är ett måste för dom som tycker om vild action, en massa landmassa att göra vad du vill på och dom som alltid undrade hur det skulle vara att ha superkrafter. Jag lovar, efter att ni har spelat detta spel kommer ni inte att undra mer.
Betyg: 9/10