Jag brukar vara svag för japanska rollspel och kunna svälja en hel del bara för att få kasta mig ut i sentimentala och vackra äventyr. Men med Tales of graces är det svårt att vara tålmodig.
Kanske är det för att serien för första gången riktar in sig på den amerikanska marknaden. Inte nog med att alla karaktärer bara pratar engelska, man kan inte ens välja japanska med engelska undertexter. Det låter kanske löjligt, men redan där tappar Tales of graces lite av sin exotiska lockelse för mig.
Men vad som verkligen går fel är att spelet ständigt hamnar på fel sida av den subtila gräns som så många japanska rollspel balanserar på. Den där det bara är ett halvt steg mellan hjärtgripande dramatik och barnsligt dravel. Här blir det för mycket av det senare. Dialogerna är så sega att de långsamma animationerna inte blir charmiga utan bara ser billiga ut.
Strider gör man i realtid, man kan bara styra sin egen karaktär men bestämma vilken stil de andra ska slåss med. Attackerna kan länkas samman och bli väldigt kraftfulla. Problemet för mig är att det komplexa och djupa stridssystemet hamnar i skuggan av det övriga i spelet. Eftersom äventyret inte lockar mig, blir jag heller inte motiverad att gräva ner mig i uppgraderingar, kedjor av attacker eller nya förmågor. (TT Spektra)