Ganska snart visar det sig att allt inte står rätt till på ön. Den militära närvaron tycks vara massiv. De flesta människor har evakuerats. Det finns bara några enstaka människor kvar, däribland en läcker, kvinnlig bartender och en mystisk munk. Allt eftersom Brian nystar i trådarna tätnar mystiken. Trots det griper inte spelet tag i mig. Spelet går snarare på tomgång. Det är lite segt.
De klassiska äventyrsspelen enligt modellen peka och klicka är nästan en utdöd genre. Pendulo Studios väcker nu liv i denna slumrande genre. Det gör dom med ett färgsprakande tvådimensionellt spel. Att spela igenom ett peka och klicka äventyrsspel är ofta tålamodsprövande. Det gäller att hitta allt i omgivningen och stå ut med långa konversationer. Så är det även i Runaway: The Dream of the Turtle.
Att hitta grejer och veta vem man ska prata med är emellertid mycket enkelt. Stora tydliga symboler visar var det finns något intressant. Förstoringsglaset visar var grejen eller personen finns. Om man vänsterklickar får man information av Brian om vad han ser. Genom att högerklicka får man sedan upp en pratbubbla eller en hand. Någon närmare förklaring av dessa lär inte behövas. En klurighet är givetvis vad du ska använda grejerna till. Vad använder man en lemur till, eller en mekanisk pissande hund eller ett par snöskor? Dessutom måste du ibland gå tillbaka till ställen du redan varit på.
Som jag redan sagt är Runaway: The Dream of the Turtle ett riktigt färgsprakande spel. Visst är grafiken gammalmodig, men det gör ingenting i den här typen av spel. Grafiken påminner om färgglada serier med snygga, stilistiska karaktärer. Eftersom det är mycket, mycket prat igenom spelet så är det tryggt att rösterna är, om inte bra så åtminstone hyfsade.
Jag är lite kluven inför Runaway: The Dream of the Turtle. Spelet griper inte tag i mig samtidigt som jag inte tycker att det är dåligt. Det är inget spel jag skulle köpa, men för er som diggar den här typen av spel kan det kanske vara ett efterlängtat spel.
Betyg: 6/10