Efter Virtua Tennis 3 är Sega tillbaka med ett nytt tennisspel, denna gång med en mindre allvarlig men mer lekfull ton. För utvecklingen av spelet står Sumo Digital som tidigare bland annat konverterat Out Run 2 och Xbox360-versionen av just Virtua Tennis 3.
Sega Superstars Tennis går i korta drag ut på att några av Segas mest kända spelfigurer ska drabba samman i en stor tennisturnering. Konceptet med Sega Superstars är dock inte helt nytt. Ett EyeToybaserat partyspel med titeln Sega Superstars släpptes till PlayStation 2 redan 2004.
Att låta sina kända spelfigurer tampas mot varandra i ett lekfullt Tennisspel har Nintendo redan provat med Mario Tennis. Och själva iden med att blanda flera av sina största spelstjärnor är ju som sådan ännu äldre. Nintendo har gjort det i Smash Bros-spelen och Sega har provat iden i sitt Fighters Megamix, där karaktärer från främst Virtua Fighter och Fighting Vipers drabbade samman. Vi har även sett idén i andra fightingspel som Marvel vs Capcom och i det kommande Mortal Kombatspelet ger sig DC Comics figurer (t.ex. Batman) in i kampen mot Mortal Kombatgänget.
Men nu var det ju faktiskt tennis som stod på programmet. Hur klarar sig Sega Superstars Tennis då i kampen mot mer seriösa titlar som Top Spin och Virtua Tennis? Jo, förvånansvärt bra måste man säga. Grafiken är precis så färgglad och charmigt designad som man kunde hoppas på (även om den kanske inte tillhör toppskiktet rent tekniskt), och musiken passar bra in i spelets stämning och är hämtad från klassiska Segaspel som man känner igen väl.
Spelets styrning är inte lika djup som i de andra spelen med lite mer realistisk ton och ibland kan jag tycka att balansen mellan karaktärernas snabbhet på banan och farten de får på bollen är lite felavvägd. Det går att hinna ifatt väldigt många bollar, speciellt om man spelar som någon av de snabbaste karaktärerna, och bollen går aldrig att trycka till sådär riktigt hårt som man är van vid från Virtua Tennis.
Det går fortfarande att spela ut din motståndare, vinkla ut bollarna och gå fram på nät för att avgöra, men vissa bollar kan bli lite segare än de kanske borde. Jag gissar på att detta är ett medvetet drag för att de lite mer oerfarna ska få en större chans att komma in i spelet, men jag är inte helt förtjust i det. Sega Superstars Tennis siktar utan tvekan in sig mer på familjer och lite yngre barn som kanske inte vet vilka Roger Federer eller Rafael Nadal är, inte tennisälskare i första hand. Med det sagt så går det ändå bra att pressa tillbaka sin motståndare i banan med tunga grundslag och därigenom få tillbaka lösare slag eller lobbar, det är bara inte lika effektivt som man kunnat anta. Att placera bollarna är dock inga större problem, och även lobbar och stoppslag finns med i slagrepertoaren.
Jag nämnde att några av de snabbare karaktärerna är lite för snabba för spelbalansens bästa, och det är väl hög tid att titta lite närmare på vilka figurer som faktiskt finns med. Det är i huvudsak karaktärer från Segas lite mer lekfulla spel som är med. Från Sonic the Hedgehog kommer förutom Sonic själv även skurken Robotnic och den tvåsvansade räven Tails. Sonic har sin snabbhet som styrka medan Tails har speciellt bra skruv på bollarna och Robotnik litar på hårda baslinjeslag. En annan som använder samma taktik är den mexikanske maraccasskakaren Amigo från Samba the Amigospelen, som får spelaren i feststämning på sin soliga bakgårdsbana med svängig partymusik.
Att den minsta karaktären slår hårdast (tillsammans med Robotnik) är onekligen lite kul. Mindre roligt är Nights, som visserligen är med i spelet på en mycket vacker arena, och är en på pappret användarvänlig allroundfigur. Men då han flyger runt ungefär en halv meter ovanför banorna blir det lite extra svårt att se och tajma slagen. Från Super Monkey Ball spelen kommer även apan AiAi som likt Tails sätter spinn på bollen som sitt starkaste kort, och hans bana utspelar sig ute i djungeln. I betongdjungen däremot, håller Beat från Jet Set Radio till, från att spraya graffitti i storstan har han gått från att spela tennis i storstadens graffitibakgårdar, men fortfarande med sin sköna stil och fortfarande med rollerblades på fötterna, vilket man skulle kunna anta skulle göra honom väldigt okontrollerbar och ha svårt att bromsa. Men det är dock inte alls så farligt som man kunde ana, däremot blir han väldigt snabb på sina rullskridskor.
Slutligen har vi den tjusiga reportern Ulala från Space Channel 5 som spelar tennis med samma eleganta stil som hon dansade i sitt debutspel. Ulalas viktigaste vapen är att hon är extra bra på att slå bollen i en precis och exakt riktning. Alla karaktärer har även unika specialslag, som man kan utföra efter att ha laddat en mätare bestående av fem stjärnor. Specialslagen knyter an till respektive karaktärs stil. Skurkaktige Robotnik laddar till exempel med att slänga ut explosiva bomber medan apan AiAi slänger ut bananer på motståndarbanan och Beat från graffitispelet Jet Set Radio sprayar graffiti (som inte hunnit torka och får motståndaren att halka!) på motståndarens sida. Vill man spela utan dessa, ibland på gränsen till fuskiga specialattacker, så går det utmärkt att stänga av dem, men de tillför en del humor till spelet och ger det en speciell charm. Men det måste ändå medges att vissa karaktärers attacker är lite för bra jämfört med andras, vilket skapar en viss obalans.
Sega Superstars Tennis har överlag just denna charm, nostalgi eller vad man nu väljer att kalla det, som sitt främsta kort. Andra tennisspel har gjort i princip allt som finns Sega Superstars Tennis fast gör det snäppet bättre. Men alla små detaljer från gamla Segaspel gör Sega Superstars Tennis till ett spel som alla som spelat igenom gamla Segatitlar nog vill kika närmare på.
Förutom de spelserier som tidigare har nämnts dyker även flera spelvärldar fram i läget Sega Superstars, som kort sagt är en samling minispel med stigande svårighetsgrad som man ska ta sig igenom. Sega Superstars är vid sidan av de vanliga turneringarna det huvudsakliga spelläget, och man besöker bland annat Virtua Cop, Afterburner och House of the Dead-miljöer som alla bjuder på minispel inspirerade av originalspelen. Många minispel ställer höga krav på simultankapacitet. I djungeln från Super Monkey Ball ska man till exempel returnera bollen genom speciella ringar medan man måste akta sig för bananskal på marken. Ju mer man avancerar i Sega Superstarsläget, desto mer blir tillgängligt.
Hela åtta hemliga figurer kan fås fram förutom de åtta första, en av dem är gamle favoriten Alex Kidd, men vilka de övriga är får ni ta reda på själva. Nya låtar till banorna och nya minispel är andra grejer som man kan få fram och som ger spelet mervärde. Förutom de sedvanliga turneringarna (självklart kan man även spela dubbelmatcher), matcher mot kompisar och Superstarsläget så finns även ett väl fungerande onlineläge att prova, komplett med rankingsystem. Det kan lagga en aning nån gång då och då, men på det stora hela så flyter det på riktigt bra. En välkommen bonus som ger lite mervärde till spelet.
Totalt sett så är det här ett klart godkänt spel som aldrig blir en djup tennissimulator. Man får ungefär vad man förväntar sig och det är inget slarvigt hopkok som man knåpat ihop, det är ett välgjort spel av ganska hög kvalitet där igenkänningsfaktorn är hög. Roligast blir det om man vill ha ett lättspelat och partyvänligt tennisspel som alla kan ta fram och lära sig på några minuter (men som ändå kräver tid och övning för att bli riktigt bra på) eller om man vill ha ett spel som bjuder på mycket Seganostalgi och många återseenden med gamla Segakaraktärer från förr. Vill man däremot ha ett tennisspel som är så nära den riktiga sporten som möjligt ska man titta åt ett annat håll. Det här är enkel men rolig tennis för alla.
Betyg: 7/10