Vid det ögonblicket trodde jag att Sonic och Marios kamp, likt vår vänskap, skulle vara för alltid. Men ett par år senare var både spelgiganternas kamp såväl som vår vänskap över. Min vän flyttade till Norge och en serie dåliga Sonicspel drog ner Sega till en nivå där Sonic inte var mer än ett skämt mellan gamers.
Die, die again
Efter flera år med endast ett vettigt spel i serien, återvänder Sonic för att göra ett nytt tappert försök att hävda sig som en av spelvärldens viktiga karaktärer. Det är viktigt att inte förväxla Wii-versionen av spelet med kalkonspelet till PS2 och Xbox360. Sonic and the Secret Rings är ett helt separat projekt. Den som gör Sonic and the Secret Rings unikt i serien, förutom Wii-kontrollerna, är att hela spelet är på räls. Detta gör det enklare att göra häftiga banor men ofta även svårare att kontrollera Sonic. Det du som spelare kan kontrollera bäst är när Sonic ska hoppa eller göra en av sina "homing-attacks". Tyvärr svarar Sonic inte alltid på de kommandon man ger eller oftare inte på det sätt man vill. Den något begränsade 3d-världen är helt klart att föredra framför en helt öppen värld, och som spelare borde man med ett så förutbestämt upplägg kunna förvänta sig att kameran inte skulle vara ett problem. Sånt är inte alltid fallet, och särskilt påtagligt är det när Sonic kommer till en vägg eller behöver backa och kameran inte anpassar sig efter situationen. Det är ett av de många exempel på spelets största svaghet, det ständiga kravet på perfektion. Ett spel ska självklart ställa krav på spelaren men inte på det här sättet. Spelaren kommer att dö flera gånger eftersom han inte känner till banans upplägg sen tidigare. Det här är en fatal designmiss. Och även om det likt shoot-em-up genren belönar den spelare som vill spela om banor flera gånger, kommer det snabbt skrämma bort spelare som inte kan acceptera den hopplöshet och förtvivlan som infinner sig när ett spikklot dyker upp från ingenstans och slår spelaren av banan.
Nio världar, hundra banor
Spelet består av uppåt hundra olika utmaningar över nio världar. Varje värld har en huvudbana som är betydligt längre än de andra samt för handlingen framåt. Dessa banor är roliga, snygga och förlåtande för eventuella dödsfall. Målet i varje huvudbana är att ta sig från start till mål medan de resterande uppdragen är mindre delar av världen med speciella uppgifter som "Döda 20 fiender", "Slå sönder fem krukor" eller "Du får inte dö". Efter varje bana belönas spelaren antingen genom att nya banor låses upp, nytt extramaterial låses upp eller en ny specialförmåga. Spelaren får också en mängd experience points beroende på prestation. Desto mer experience man har, desto fler specialförmågor kan man använda på samma gång. Specialförmågorna kan öka hastighet, precision eller ge nya förmågor. Detta system ger spelet ett mycket större djup och återspelsvärde och är en av dess starka punkter. Vissa banor går inte att klara utan rätt uppsättning specialförmågor och även om det kan ses som en designmiss ger det ändå en viss anledning att fortsätta försöka klara svåra banor för att få fler förmågor.
Tusen och en dinosaurie
Det blir snabbt uppenbart att spelets handling inte är en av dess styrkor. Sonic ska rädda "Tusen och en natts" värld från en ande vid namn Erazor-Djinn som ämnar förgöra dess sidor en efter en. Lyckligtvis för Erazor är en del av jobbet redan gjort av Sega då Sonic bland annat får springa genom en dinosuardjungel där triceratops och stegosaurer lever. Handlingen framställs genom en serie animerade serierutor som ackompanjeras med något av det mest krampframkallande röstskådespeleriet jag varit med om. Lyckligtvis kan spelets röster bytas från engelska till japanska vilket dels låter lite coolare och dels låter spelaren slippa höra Sonics käcka kvickheter som annars får mina öron att självdö. Även med japanska röster är spelets musik svår att leva med. Sega lyckades mycket bättre för över 15 år sen med musiken i Sonic 1.
I slutändan är "Sonic and the Secret Rings" ett av de bättre Sonicspelen på ett tag, och fartkänslan är riktigt skön när det väl fungerar. Men det finns många designmissar, och det känns verkligen som att de två eller tre timmar som utvecklarna lagt ner på att skapa multiplayerläget gärna kunde ha spenderats på att göra enspelarläget bättre. Den dag jag hittar ett Sonic som verkligen talar till mig som gamer kommer jag spela det med min norske barndomsvän men "Sonic and the Secret Rings" är inte det spelet, och det här är inte den här dagen.
Betyg: 5/10