Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood (Nintendo DS)

När någon nämner Sonic så kommer jag genast att tänka på supersnabba plattformsspel där Sonic gör loopar och samlar ringar. Med Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood vill Sega blåsa ett nytt liv åt den mer än 17 år gamla hjälten. I spelet är det inte Sonics snabbhet som kommer i första hand. Nej, spelet är ett rollspel där en hel del taktiskt tänkande krävs för att besegra fienden.

Sonics rival Knuckles har blivit bortförd. När Sonic börjar nysta i mysteriet visar det sig att det förflutna, en konflikt som utspelat sig flera tusen år tidigare mellan två klaner kan ha betydelse. Är den onde Eggman involverad?

I sin jakt på de som fört bort Knuckles slår Sonic följe med några av sina vänner. Ditt består team av fyra karaktärer som du fritt kan välja bland de vänner Sonic mött. De hjälps sedan åt. Eftersom vännerna har olika egenskaper behövs alla för att lösa problemen man ställs inför. Dessutom är fienden man stöter på för starka och gemensamma krafter behövs. Att det finns flera karaktärer ger en variation åt spelet.

Man ser bara en karaktär åt gången på skärmen vilket är mycket bra eftersom det inte blir så rörigt. Man kan dock enkelt byta mellan karaktärerna genom att peka på deras symboler. Ibland behövs mer än en karaktär för att lösa ett pussel och då syns flera på skärmen samtidigt.

Har du spelat något Pokémonspel? Då kommer du delvis att känna igen striderna, fast det är något mer finess på fighterna i Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood. Striderna är omgångsbaserade. Det innebär att man i lugn och ro kan sitta och fundera ut sitt drag medan fienden gör samma sak. När man sedan är klar är det bara att luta sig tillbaka medan striden pågår på skärmen. När omgången sedan är klar tänker man ut nästa drag och så vidare.

Striderna är väl genomtänkta och ofta kan man inte bara attackera hela tiden utan det gäller att tänka ut bra drag. Man kan attackera, använda POW moves, försvara sig, använda föremål eller fly. Mycket av stridssystemet är helt automatiserat. Med det menas att när du valt exempelvis att attackera så sker attacken automatiskt. Striderna tenderar emellertid att bli alltför långdragna och om man inte är ett fan av omgångsbaserade rollspel så finns risken att man tröttnar.

Utvecklarna har dock lagt in ett interaktivt moment, POW moves, i striderna, och det momentet har man lyckats riktigt bra med. Det gör att striderna inte blir så statiska. POW moves är kraftfulla attacker. När en sådan startas ska man peka och föra pekpinnen över skärmen enligt vissa mönster. Det gäller att inte slösa på POW moves i onödan. Detta eftersom man bara har begränsade möjligheter att använda POW moves. För att fylla på POW moves-mätaren (PP) måste man välja att försvara sig och inte attackera.

Det finns även olika ägg runt om i Sonics värld. Dessa blir små varelser, så kallade Chaos som har olika egenskaper. Varje karaktär kan använda en Chao åt gången och då får man sin Chaos egenskaper. Det kan vara att man blir mindre känslig för en viss sorts attack, får mer tur eller mer hälsa.

Styrsystemet sker helt och hållet med pekpinnen. Man pekar dit man ska gå, pekar på föremål man vill interagera med. Tyvärr är styrningen lite klumpig och jag hade verkligen föredragit att man använt styrkorset för att förflytta sig.

Finns det då inga loopar och ringar? Jo, visst finns det loopar, men inte speciellt många. Man springer inte själv igenom dessa utan man pekar på en knapp och sedan springer Sonic genom loopen. Om jag ska vara ärlig, vilket man givetvis ska vara i recensioner, så tycker jag detta är enbart löjligt.

Själva samlandet av ringar känns även det som ett onödigt moment. Ytterligare en del av spelet som känns onödigt är när motståndarna flyr. Då tar man upp jakten och man måste klicka på de olika karaktärerna så att de hoppar över diverse hinder.

Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood är inget banbrytande spel utan följer mångt och mycket en standardmall. Spelet är dock väl genomtänkt med ett bra och variationsrikt stridssystem. Själva utforskandet av Sonics värld kunde emellertid ha varit lite mer inspirerande.

Betyg: 6/10