I lilla Springdale finns fyra ridklubbar. Club Unicorn ligger i skogen, Club Pegasus i bergen, Club Seahorses i skärgården och Club Dryad ligger bland bondgårdar och fält. Innan man spelat färdigt spelet Springdale har man varit medlem och uträttat diverse uppdrag åt anställda vid alla klubbarna. Givetvis har man även fått chansen att rida en massa banor.
Att det finns fyra klubbar i fyra olika landskap borde bädda för stor variation i spelandet, men så är tyvärr inte fallet i Springdale. Oavsett om man letar efter försvunna bergsklättrare i bergen, skräp i skärgården eller giftiga växter i skogen är uppdragen väldigt lika varandra. Man pratar med en person, får uppdraget och sedan rider man i den riktning som visas av en stor pil på skärmen. Enformigt och trist är vad det blir efter en stunds spelande.
Även banorna som rids på tid blir efter ett tag enformiga. Man tävlar aldrig mot någon motståndare utan enbart mot tiden. Beroende på hur snabbt man rider får man medaljer. Tyvärr får man inte reda på tiden så man vet aldrig hur långt man är från en bättre medalj vilket är smått frustrerande.
Även styrningen kan uppfattas som frustrerande. Åtminstone till en början innan man har hunnit vänja sig. Farthållningen sköts genom att trycka upp respektive nedåt på styrkorset medan själva styrningen sker genom att handkontrollen vrids runt sin egen längsaxel. Hoppar gör man med ett enkelt tryck på B-knappen och en kort fartökningfås genom att kontrollen svingas uppåt eller nedåt. Loppen kan ridas hur många gånger som helst i jakten på banrekordet.
I landskapet finns även diverse frågetecken utplacerade. Genom att rida in i ett sådant får man en fråga som rör hästkunskap. Svarar man rätt får man pengar som kan användas till att köpa nya kläder eller hästutrusning. Svarar man däremot fel får man abrupt veta att svaret är fel, men man får inte veta vilket av svarsalternativen som var rätt.
Hästar behöver också skötas om. De behöver vatten och mat och deras hovar behöver skrapas och dessutom måste de ryktas. Man kan dock hoppa över att sköta hästen om man vill, men en perfekt skött häst innebär att man spelar i bonusläget. Vad det innebär förstod jag dock aldrig och att sköta om hästen är otroligt klumpigt gjort och riktigt trist vilket gjorde att jag ganska snart inte brydde mig om det alls.
Som helhet är Springdale inget höjdarspel. Spel får knappt godkänt i betyg, mycket beroende på att det snabbt blev enformigt. Spelet är även fyllt av småbuggar som irriterar och röstskådespelarinsatserna är under all kritik.