Mitt under stjärnstoftsfestivalen, som bara äger rum vart hundrade år, dyker en gigantisk Bowser upp och kidnappar prinsessan Peach. Denna enorma Bowser har på något sätt fått kraft från stjärnorna och studsar iväg till någon främmande galax. Det är bara för Mario att bege sig ut bland galaxerna på jakt efter Peach.
I ärlighetens namn är Super Mario Galaxy 2 inget spel som kommer att bli ihågkommet för sin fina handling. Nej, storyn är mycket begränsad. Istället är det bandesignen som kommer i första rummet, en bandesign som jag redan nu kan kora till mästerlig! Egentligen skulle jag kunna sluta recensionen här och konstatera att Super Mario Galaxy 2 är mästerligt och lämna över resten till er fantasi, men tänk så tråkigt det skulle vara för alla er som läser denna artikel om jag gjorde så.
Bandesignen är något helt förtrollande. Jag spelar på den ena banan efter den andra och förundras över vilka snillen som måste ha suttit framför datorerna och designat banorna. När jag så kommit till världens ände och jag omöjligt kan serveras än fler sockerpudrade fantasibanor så dyker det upp nya, om möjligt, än mer fantastiska banor. Det går inte att sluta spela! Jag bara måste få veta hur nästa bana/planet ser ut. Är detta den ultimata plattformsupplevelsen?
Låt mig ta ett exempel på bra bandesign. I början av spelet finns 2D-banor där gravitationen ändras. Ena stunden är upp upp för att i nästa vara ner, eller varför inte åt höger? Spelet går därefter läckert över i 3D-banor för att senare återigen bli tvådimensionella. Bandesignen är extremt skiftande. Det är banor som ändrar utseende. Banor som sågas sönder. Banor som ska pusslas ihop. Vattenlandskap som fryser till is. Gigantiska trummor att studsa på. Glidflygning med fågeln Fluzzard. Och så vidare...
Som vanligt i ett Super Mario-spel finns det hur mycket som helst att samla på. I slutet av varje bana får man en guldstjärna. Dessutom samlar man på mynt och små stjärnbitar. 100 av dessa och man får ett extraliv. Där utöver finns det en kometmedalj i varje galax och när man samlat tillräckligt många kometmedaljer dyker en komet upp och man får en ny bana och därmed en ny chans att vinna en guldstjärna.
Mario kan förvandlas till sju olika skepnader, däribland Moln Mario med vilkens hjälp man kan puffa upp sockervaddsliknande moln som man kan hoppa fram över. Andra specialformer av Mario är bland annat Sten Mario, då han bildar en stor sten som kan rulla över fienden, Bi Mario då han kan flyga korta sträckor och Eld Mario som skjuter eldbollar. För er som gillar Luigi kan jag meddela att han är spelbar i vissa banor. Två personer kan samarbeta igenom banorna, då spelar den ene som Mario och den andre som en Luma som assisterar Mario.
Yoshi spelar en mycket viktig roll i Super Mario Galaxy 2. Mario kan rida på honom och då få tillgång till Yoshis tuffa spelschema. Yoshi kan sluka fiender och vissa som inte går att svälja kan spottas iväg på fienden vilket kan vara bra i exempelvis en bosstrid. Precis som Mario kan Yoshi anta olika skepnader. När Yoshi äter speciella bär får han nämligen specialegenskaper. Exempelvis gör ett blått bär honom till en svävande ballong och ett rött ger honom eld i baken och han blir extremt snabb. Gula bär gör Yoshi självlysande vilket gör att man kan se osynliga gångar.
Mina lovord slutar inte vid bandesignen. Super Mario Galaxy 2 är ett mästerverk på nästan varje plan. Musiken är något i hästväg. De orkestrala kompositionerna trollbinder och ger en enorm känsla åt själva spelandet. Lägg därtill fantasifulla ljudeffekter och öronen får sitt godis.
Super Mario Galaxy 2 har ett ganska avancerat, men för den skull absolut inte överdrivet, kontrollschema. För er som är nybörjare medföljer en speciell video som visar hur man gör trippelhopp, långhopp, sidovolter, baklängesvolter med mera. Dessutom finns gott om skyltar, främst i början av spelet, där man får förfrågningar om man vill se videor om hur olika rörelser utförs. Det är bra att man får frågor så att man slipper få en massa lektioner påtvingade. Som det är nu kan man välja helt fritt hur mycket hjälp man vill få i lärandet av spelkontrollen.
En del passager är ganska knepiga, men det finns hjälp att få i vissa galaxer. Om man misslyckas tillräckligt många gånger dyker prinsessan Peach upp i form av en kosmisk ande. Sedan guidar hon, helt automatiskt, Mario igenom det svåra partiet. Det kostar dock eftersom man går miste om mynt och stjärnbitar. Dessutom får man i slutet stå där med dumstruten på huvudet eftersom man inte får någon guldstjärna på banor där Peach hjälpt till utan enbart bronsstjärnor.
Som recensent förväntas jag hitta något negativt att säga om spelet också, men det är svårt. Allt, nästan allt i alla fall, är gjort till perfektion. Det enda jag känner att jag kan klaga lite på är kameran. Den funkar för det mesta alldeles utmärkt, men ibland hamnar den bakom saker eller zoomar ut för mycket. Det är egentligen småpotatis med tanke på hur bra spelet är för övrigt.
Jag är helt såld på Super Mario Galaxy 2. Det är det bästa spel jag spelat på länge. Man känner sig lite som ett barn i jakten på stjärnorna. Det är otroligt roligt, näst intill barnsligt kul, att hoppa runt på de perfekt designade plattformsbanorna med hjälp av den tajta och väl fungerande spelkontrollen. Det är för övrigt inte bara jag som är lyrisk utan jag har en samstämd kritikerkår i ryggen. Exempelvis har Gamerankings rankat mer än 40 recensioner med ett medelbetyg på makalösa 97 %. Full pott i betyg har sällan känt så självklart. Jag har bara ett råd till dig som gillar plattformsspel – KÖP!