Spanske José får av några hjälpsamma smålänningar lära sig skillnaden mellan tecknet för peace (pek- och långfinger upp) och rock ´n´ roll (pek- och lillfinger upp).
Entusiastiskt börjar han hoppa och skråla öh-öh-öh tillsammans med sina nya vänner. Josés bruna mössa studsar framför mig.
Radioheads låtar kan vara aldrig så uppslukande på skiva, men när det ena tempofattiga stycket avlöser det andra och bandet dessutom ska byta instrument och hålla på hela tiden så svalnar intresset sakta. Jag vill att något där uppe på scenen eller något av det som mullrar ur högtalarna ska rycka tag i mig, men det gör det aldrig riktigt.
Trots en del taggiga, elektriska urladdningar. Det är svårt att inte gilla sångaren Thom Yorke, men som publikdomptör lämnar han en del att önska.
Det är med elektroniska, sugande låtar som "Morning bell", "Everything in its right place" och "Pyramid song" som det sprakar till, men det handlar nog mer om att jag verkligen gillar albumen "Kid A" och "Amnesiac" än att konserten lyfter sig i kragen.
Till och med Josés bruna lilla mössa slutar studsa efter ett tag.