Första spelet i TrackMania-serien släpptes 2003 och sedan dess har serien fått gott om fans världen över. Spelen har aldrig varit några grafiska mästerverk och har aldrig verkat vara några påkostade projekt. Istället har det funnits två slagord som följt med serien som är nog så viktiga för att göra ett bra spel: enkelhet och gameplay. Spelen är gjorda för att vara enkla att lära sig, men svåra att bemästra och det har utvecklarna lyckas väldigt bra med.
TrackMania United Forever är inget undantag och spelet hinner förklaras på laddningstiden till varje bana (som tar ungefär lika lång tid som för Reindfeldt att fixa håret på morgonen). Med endast 4 knappar att styra med och ytterligare några för att byta kamera och voilà så har du världens enklaste racingspel. Efter att ha spelat TrackMania så tycker jag absolut inte att finns skäl till att göra spelet mer komplext. Även om styrningen är så enkel så är nämligen spelet svårt att bemästra och det märks en enorm skillnad mellan en spelare som har kört en dag och en som har kört ett år, eller flera för den delen.
Skickligheten avgörs inte som i många andra racingspel genom förmåga att boosta, eller göra spektakulära prejningar utan endast genom ren körskicklighet på minsta milimetern. Målet är att köra ett varv så snabbt som möjligt och många gånger kör man samma varv om och om igen för att förbättra den där 10-dels sekunden. Till min stora förvåning blir det inte tråkigt (även om ibland något frustrerande) utan det är utmanande, roligt och extremt spännande. I multiplayer mode kör man inte ens mot några fysiska motståndare utan man ser bara motståndarnas bästa varv som spöken. Det är grymt spännande och pressar en att försöka ta svängen lite skarpare och lite närmre väggen hela tiden. Glädjen när man tar svängen bättre än motståndaren och frustrationen när man krashar in i nästa vägg är enorm och spelet griper tag i en som suget hos ett barn i en godisaffär.
TrackMania United Forever är huvudakligen en sammanslagning av tidigare spel i serien, vilket innebär att det finns grymt många banor och ett antal modes att köra. Det finns vanligt race", stunt", platform" och puzzle". I platform" gäller det endast att försöka ta sig igenom bana på så få försök som möjligt. Det finns ingen tidsbegränsing, men banorna är väldigt svåra så det är långt ifrån lätt ändå. Puzzle" och stunt" blir ganska enformiga och tråkiga rätt fort, men med alla banor som finns i platform" och race" har man enormt mycket att spela och det blir aldrig långtråkigt. Det finns också en möjlighet att designa egna banor även om jag personligen aldrig har orkat spendera tid på de när jag kan spela på banorna som redan finns istället.
Grafiken är inte mästerlig, men långt ifrån urusel utan funkar bra till spelet. Ljudet stämmer också in på enkelheten och man lyssnar mer på motorljudet till sin egen bil än tuff musik, men återigen, det passar bra i spelet och i mitten av ett hektiskt race kan det vara lika vackert som en välkomponerad låt.
Ett stort minus är att man inte kan köra två med delad skärm. Detta är en funktion som alltför oftas saknas i moderna spel och jag kan verkligen inte förstå varför. Anser speltillverkarna att vi har blivit så onördiga att man inte kan spela datorspel när man träffas längre, eller kanske att vi blivit så nördiga att vi inte träffas utan bara sitter och spelar vid våra egna datorer? Oavsett vilket så är det helt klart en funktion som saknas och även om det fortfarande är möjligt att byta vem som spelar är det ganska frustrerande.
På de hela taget känns TrackMania United Forever som ett sådant gammalt klassiskt spel som man har ägnat så många dyrbara timmar åt i sina yngre dagar. Det är enkelt, men långt ifrån primitivt och det är väldigt spännande. Som ett skyroads eller Bomberman i modern form. Lika lätt som då flyter timmarna förbi framför skärmen medan årstiderna skiftar utanför fönstret och trots det kan man inte ångra att man spelar det. Man spelar inte huvudsakligen för att kunna skryta för kompisarna eller för att stoltsera på internet utan helt enkelt för att det är så roligt.
Betyg: 8/10