"Halo 4" är som att återse en riktigt kär gammal kompis. Man vet direkt varför man saknat vännen så mycket och allt känns så lätt och rätt när man umgås. Precis så är det med "Halo 4".
Den som hängt med i spelserien vet att spelets hjälte, Master Chief, eventuellt dog senast han var med. Föga överraskande visar det sig snabbt att han lever och är lika tuff som alltid.
Man kan bara spekulera i investeringarna som gjorts för att få allt i spelet så sjukt snyggt. Dessutom flyter allt så fint att man häpnar när man byter miljöer mellan att springa på öppna slagfält, hoppa in i ett fordon och snabbt ta sig fram över marken, för att sedan plötsligt kasta sig in i ett flygande stridsskepp. Det är teknisk och artistisk briljans.
Men det är just här det blir lite problem, eller kanske snarare fegt. De nya fienderna, prometeanerna, visar sig vara överraskande bleka motståndare och de nya vapnen man får är inte heller särskilt spännande. I stället är det de gamla goda fienderna, covenanterna, och deras vapen som dominerar. Precis som förr. Om det är bra eller dåligt kan diskuteras, men jag njuter. (TT Spektra)