Darksiders (Playstation 3)
Mänskligheten tycks vara utrotad. Istället befolkas jorden av demoner, monster och annat ifrån den ockulta världen. Det är alltså ingen trevlig, utan en mörk, ett rent ut sagt för jävlig värld som möter War i hans ankomst till jorden.
War är en av de fyra ryttarna från nya testamentets uppenbarelsebok och en nyckelfigur i denna sammandrabbning mellan himmel och helvete. Nu är givetvis War ingen liten vekling till detektiv. Skam vore annat då han trots allt är krigets ryttare. Han låter sitt gigantiska svärd, Chaoseater, tala långt före ordets diplomati ens kommit halvvägs ur sin strupe. Bäva månde alla demoner.
Spelets valuta är andar som han införtjänar genom att göra slarvsylta av såväl demoner som eventuell kvarvarande inredning i de miljöer han besöker. Med blå andar i fickan kan han bland annat köpa olika uppgraderingar av vapen, attacker och annat som är bra att ha. Att ge sig in i strid med dem han möter är alltså lönsamt i längden. Det är dessutom ofta helt nödvändigt eftersom en hel del dörrar inte låses upp förrän alla fiender besegrats. Inledningsvis kändes det som om Darksiders skulle vara ett riktigt trist spel enligt hack 'n slash-spelens kända formel enbart skulle stanna vid enformig och evigt mosande av fiender. Visst, fiendemosning är en av huvudingredienserna genom hela spelet (och även något jag gillar), men det blir även de en del skön problemlösning en bit in i spelet.
En av Darksiders bästa delar är möjligheten till snygga avslut, "instant kill", på fighterna. Genom att trycka på cirkelknappen i slutet av en strid avslutas denna med groteskt ögongodis. Det kan vara att War först hugger av armarna på bossen för att sedan vrida av nacken på densamme. Dessa "instant kill"-attacker finns på samtliga fiender, men de är speciellt lyckade som sköna avslut på de för övrigt mestadels välgjorda bosstriderna.
Ofta duger svärdet alldeles utmärkt, men det finns alternativa attacker såsom vredesattackerna där man snabbt och effektivt kan tillfoga stor skada. Det finns dock begränsad möjlighet att utföra dessa vredesutbrott. Vredesmätaren fylls även den på genom att samla andar, i det här fallet gula. Jag gillar den grafiska stilen i Darksiders. Spelet har ett stuk av serietidning över sig vilket kan förklaras av att creative director, Joe Madureira har ett förflutet som serietecknare. Även om stilen är skön finns svagheter, bland annat i form av stundtals småhackig grafik.
Egentligen finns inget nytt under huven. Vi har sett allt förr i andra actionspel. Som spelare bjuds vi på ett linjärt spelupplägg där striderna står i fokus och pussellösandet ger ett välkommet avbräck från sammandrabbningarna. Även om Darksiders inte är innovativt till fem öre är allt dock välgjort och det är svårt att sluta spela när man väl kommit in i spelandet.