Wolfenstein är en spelserie som kan få vilken tv-spelsnörd som helst att rysa av nostalgi. Det började med Castle Wolfenstein, därefter Wolfenstein 3D följt av Wolftenstein: Spear of Destiny.
Efter några (... 10-tal) år släpptes Return To Castle Wolfenstein och nu släpps ett nytt Wolfenstein som dock inte är lika innovativt inom genren förstapersons skjutare (FPS) som dess föregångare varit.
Handlingen, tja, det är Wolfenstein. Det involverar Nazister, det ockulta, Tyskland, och vår krigsuthärdade hjälte B.J. Blaskowicz. Spelet börjar med en maffig animation där vår råbarkade och orakade hjälte självmant spränger ett nazistfartyg och tar hem en artefakt till hans uppdragsgivare (USA såklart).
Det är det här artefakten som spelet handlar om, en till synes oskyldig manick som ger en kraften att gå in i en annan värld som nazisterna kallar för "the veil". Det är en alternativ dimension som man kan träda in i, där allt är mörkt dött. Det är verkligen en charmig touch då man kan aktivera det här filtret vart som helst, och plötsligt se spelet i ett annat ljus.
Det är nämligen så att det inte bara är världen som förändras, fiender blir lättare att spåra och man själv blir lite snabbare (bland annat då man får nya förmågor ju längre fram man är i spelet). Det är dock för lite fokus på "the veil". Det ges för lite information om artefakten och dimensionen själv, det enda man egentligen får veta är att nazisterna vill kunna använda "the veil" själva. Visserligen är det här ett shoot 'em up, men kom igen!
Till och med Return To Castle Wolfenstein, som hade mekaniska übermench (i urdålig, 16-bitars grafik) hade ju mer story än detta! Det finns dock några väldigt välanimerade, väldetaljerade och kvalitetsmässigt, superba filmsnuttar här och där, men annars så drivs handlingen framåt av "in-game-cutscenes" och dryga, textade meddelanden (som dock läses upp).
Detta är helt enkelt inte okay! Vad är bättre än ett shoot 'em up? Jo, ett shoot 'em up med en bra story. Detta kompenseras dock med ett långt single-player läge där det finns en varierad kost av kartor, som i sig själva varierar med teman och premis.
Eftersom man ska utföra diverse uppdrag från en bas (en nazistockuperad stad) så flyter det väl med handlingen att man i ena stunden är i en grotta och utforskar reliker medan man i den andra stunden jagar monster i ett gotiskt slott.
Det är dock staden som blir jobbig. Man måste alltid gå tillbaka till staden för att få nya uppdrag, och det är alltid en jobbig laddningstid innan man kommer dit. Staden är dessutom för enformig och linjär. Det känns mest som om spelskaparna försöker lura spelaren med staden så detta extremt linjära skjutarspel verkar lite mer fritt. Som en linjär skjutare funkar dock spelet bra. Vapnen låter och ser realistiska ut samtidigt som fiender reagerar realistiskt på vapnen (med det menar jag att deras kroppsdelar flyger omkring på ett njutbart sätt).
Däremot har fienderna inte ens tiondelen av den intelligensen som krävs för att göra en eldstrid njutbart, jag kan knappt räkna de hundratals gånger jag har råkat gå in i en grupp med Wehrmacht-soldater som bara stod där, och fortsatte att bara stå där medan jag avlossande en hel skottsalva i deras riktning.
Detta kompenseras dock med av att det finns en massa fiender, och med rätt mycket variation, men med samma nisch av att skada übermycket på din livmätare. Livmätaren finns för den delen inte.
Det verkar som om spelserien som praktiskt taget definierade FPS-genren med livmätare och HP-kits har beslutat att droppa hela konceptet av att ha en grön liten indikator på toppen av skärmen. Numera drivs spelet av blod på skärmen, likt många andra skjutarspel nuförtiden. Ju mer blod på skärmen, ju närmare är du döden, och det enda du kan göra är att gömma dig bakom diverse saker och vänta på att livet fylls på. Visserligen skulle detta räknas som ett bra steg i den strategiska riktningen, men fienden är så extremt dumdristig att du kan gömma dig under samma pelare i typ 10 minuter utan att dom ens träffar dig med ett raketgevär. Ytterst dåligt försök att uppdatera spelet, den Wolfenstein vi känner till ska ha en livmätare!?
Wolfenstein har försökt uppdatera och förnya sina gamla spelkoncept, det är klart. Detta har utvecklarna gjort genom att sno koncept som har gjort nyare FPS-spelen populära, som borttagningen av det sistnämnda livmätaren.
Ett koncept som dom har glömt bort å andra hand och som finns i dom flesta skjutspel sedan 2006 är närstriderna. Det är otroligt frustrerande när man står jättenära en mindre patrull med nazister och det enda man kan göra är att skjuta, och åter igen, skjuta. Det finns dock meléevapen (närstridsvapen) utspridda på olika ställen, men man kan inte ta dom med sig och när man väl har dom uppmuntrar spelet att man ska använda dom som kastvapen. Uselt.
Allt detta skulle ha dragit Wolfenstein till botten av speltoppen och spelskaparna skulle förmodligen bli avrättade a' la gestapo av arga retrospelare om det inte var så att Wolfenstein är visuellt tillfredställande. Jag tappade käken rätt efter att jag kastade min första granat i Wolfenstein. Så överraskad och tillfredsställd blev jag av explosionsanimeringarna. Dessutom är filtret, eller "the veil", ett charmigt designval.
Rent estetiskt är det bedårande, fastän spelmotorn tar lite skada när man skiftar in och ut ur "the veil". Dessutom är fysikmotorn rätt realistisk, saker flyger och far i eldstriderna och fastän omgivningen inte går sönder a' la mercenaries så ser man i alla fall att det tar skada.
Fastän Wolfenstein inte revolutionerar spelmarknaden och FPS som genre så är det fortfarande ett hyfsat spel. Tanken bakom spelet är trevlig, att återuppliva ett gammalt retrospel och försöka ge lite tillbaka till fansen, men tyvärr så misslyckas spelet i just återupplivningen och kvar står ett missfoster som desperat försöker kravla in i fansens stängda armar. Om man letar efter ett snyggt skjutarspel med klyschiga karaktärer, dialoger och handling så är Wolfenstein något för dig, men om du är som jag, och vill ha lite mer av ett spel, som lite strategi och realism, så borde du vända dig åt ett annat håll.
Betyg: 5/10
Prabash Wijethunga