Det är nu dags att släppa taget om Amped 2 för att lämna rum åt 1080 Avalanche, uppföljaren på ett lyckat koncept till Nintendo 64. Här finns ingen tid att förlora, skivan snurrar igång och jag börjar med att bekanta mig med Rob Haywood, en av spelets valbara karaktärer, i en lagom lätt backe som uppvärmning.
Brusten kärlek
Som jag påtalade i min recension av "Mario Kart: Double Dash!" här på siten så verkar Nintendo tro att de kan sig av gamla idéer utan vidare efterforskning i vad vi som konsumenter vill ha, det är ju trots allt oss produkterna är riktade till. Liksom att gräset är grönt kan man lugnt påstå att Nintendo är snubblande nära att göra bort sig med sitt ,allt annat än fagra, 1080 Avalanche.
Till synes mer eller mindre omdömeslöst har Nintendo skapat en produkt som saknar känsla, grafik, underhållning och mer därtill. Utan att vara det minsta överkritisk så undrar jag bara kort och gott var gnistan har tagit vägen? De senaste titlarna som är värda att vara stolta över må vara "Metroid Prime" och "Zelda: Wind Waker", men även dessa led av brister som jag inte alls hade väntat mig av Nintendo. För en gångs skull måste jag citera en sak som far min tjatat om hela livet, "- Det var bättre förr!".
Nåja, efter att har svurit och kastat förbannelser över lite alltmöjligt samt kommit tillrätta med styrningen så är spelet åtminstone spelbart. Inledningsvis hade jag stora problem att tajma in hopp, släpper man denna knapp för sent så blir det helt enkelt inget hopp. En funktion jag inte överhuvudtaget förstår mig på, blir man lam i verkligheten också om man laddar för mycket inför ett hopp eller är det bara hjärnspökena som visar sig?Hoppar man eller guppar runt lite för mycket hamnar spelaren ur balans vilket måste korrigeras snabbare än snabbast innan man har snö långt upp i näshålorna. Ännu en helt oduglig funktion som åtminstone jag hade klarat mig utan.
För att låsa upp alla godsaker gäller det att ställa upp i tävlingar och anta olika utmaningar. Vad som förvånar mig väl ute i backen är hur korta de flesta banorna är, när man tycker att minst hälften borde kvarstå är det hela över. Tråkigt, men sant!Grafiken är heller ingenting att skrika över, jag kan inte annat än sucka när man ser så mycket misslyckas på en och samma gång. Nintendo... ni är ju mitt allt!
Grande finale
Det bär emot att såga ett spel vid fotknölarna, med lite tålamod är det trots allt möjligt att ändå se en ljusstrimma i den annars så fruktansvärt mörka tunneln. Det här känns inte alls som Nintendo, ni kan bättre och det vet ni. Det här är ett typiskt spel värt att köpa när det ligger och dammar i rea-lådan och ni inte har något bättre att lägga pengarna på. Den här gången räddar inte emblemet nere i högra hörnet försäljningen, men med nöd och näppe passerar spelet kravet för godkänt!
Betyg: 4/10