Innan mitt första möte med BYW så var jag helt obekant med var konceptet kom ifrån, denna blodssport utövas på fullt allvar lite varstans i världen. Tänk vad man hittar på nuförtiden, man kan nästan tro att människan innerst inne är destruktiv.
Det är inte mycket att orda om, välj en befintlig kämpe eller skapa en egen och börja veva mot seger! Bana för bana gäller det att sopa ett gäng galningar med backen för att ta sig vidare, allt följs i en tv-serie som leds av en minst sagt sjuk och rolig programledare. Humor och våld, ska det vara en bra kombination? Jag skrattar åtminstone...
Väl ute på slagfältet är det bara bruka så mycket oprovocerat våld som möjligt, med eller utan tillhyggen. Se däremot till att akta er för att motståndaren slänger saker efter er, de är nämligen mer eller mindre målsökande... på fullt allvar! Här talar vi om programeringsfel, man blir vansinnig efter att springa i cirklar och fortfarande ha tegelstenar och cyklar hängandes i hasorna.
Själv fighterna, som i stort sett hela spelet är uppbyggt kring, är inga precisionsverk direkt! Styrningen klaffar inte helt för mig, sedan rör sig karaktären som en påverkad höna... försök få stopp på den om ni kan när den väl fått upp farten! Vid närkontakt så träffar attacker fastän man inte står tillräckligt nära. Att kämparna skulle besitta telekinetiska krafter har ingen nämnt för mig, typiskt att alltid vara åsidosatt!
Så länge humorn flödar i mellansekvenserna och framstegen är ett faktum så lyser mitt stora leende upp hela vardagsrummet, men som en blixt från klarblå himmel åker man på däng utan dess like. Gång på gång utan att ens hinna lyfta hakan från marken haglar det bokstavligen målsökande soffor och slag, mycket till följd av just problemet med kontakt som jag skrev här ovan. Det utgör väl även sin beskurna del att hela gänget i BYW har damp och blir väldigt aggressiva när de ser färgen röd, precis som min morfar.
Det går att försköna det mesta, men det är inget jag tänker ägna min tid åt just nu. För att vara uppriktig och lägga korten på bordet så är inte BYW annat än ett medelmåttigt skräpspel egentligen. Det kan vara kul vid enstaka tillfälle att skrubba grus i öronen på någon annan, men det varar inte mer än högst femton minuter utan att man måste börja spela på sina reserver.
Omdöme: För, låt säga, fem år sedan hade grafiken imponerat mer än vad den gör idag. Hur det sedan är med konceptet i sig är svårt att uttala sig om, men högst sannolikt hade det ratats lika mycket då som nu. Efter högst en timmes spelande lovar jag att ni tycker att det här är precis lika givande som mig! Som jag skrev lite tidigare är det här medelmåttigt skräp som fungerar när det mesta andra strejkar eller om man bara behöver avreagera sig lite grann.
Betyg: 4/10