"Nu" var slagordet för dagen på 60-talet. Allting hände verkligen på samma gång och The Beatles var extra mycket nu, trendsättare med totalkoll på vad som väntade bakom hörnet. Kaxiga, begåvade, rastlösa, ständigt beredda att testa allt som poppade upp - från barockarrangemang till ultramodern inspelningsteknik, från LSD till indisk meditation.
Allt klämdes in på de skivor, som i dag, det magiska datumet 090909, ges ut på nytt i uppfräschat skick. Tänk att popmusik som så genialt fångade nuet i dag betraktas som tidlös. Men så är det; årets största skivhändelse, rent medialt, är en återutgivning av musik som skapades för över 40 år sen.
Ljudet är helt fantastiskt. Så här måste det ha låtit i högtalarna i EMI-studion på Abbey Road. Lyssna på rösterna! Aldrig förr har John och Paul kommit så nära. Raspiga ("Twist & Shout", "She´s a woman"), innerliga ("Julia", "For no one") och hjärtsnörpande ("This boy", "Fool on the hill").
Gömda detaljer träder fram. Det känns som om John sitter hemma i vardagsrummet när han drar in luft i refrängen på "Girl". Nu kan jag äntligen urskilja alla toner i den basstämma McCartney sjunger (!) på genomljuvliga "I will". Orkesterglissandot i "A day in the life" mullrar så att inälvorna kränger, hör jag soundtracket till en kommande film om tsunamin? (Ringos delikata trumspel i denna låt är för övrigt värt ett eget kapitel.)
Nördigt? Ja, men det är den nivån vi Beatlesfreaks befinner oss på. Ibland i alla fall. Och vi lär nu ha sysselsättning i månader med att grotta ned oss i denna sorts iakttagelser.
Framför allt överrumplas jag av tidiga album som "With the Beatles" från 1963 när The Beatles var ett litet, tajt rockband som hade härdats på småklubbar i Hamburg och Liverpool. Ett band som ville låta som sina svarta förebilder. Men som misslyckades.
I det misslyckandet föddes ett alldeles eget sound. Där började framgångssagan. Jag ryser när jag hör det ettriga gitarrdrivet i "All my loving" och den sanslösa satsningen i Marvelettes-covern "Please Mr Postman". The Beatles kunde verkligen skrika.
Då har jag bara hört stereomixarna. Jag vet att detta är musik som låter bäst i mono. Det var så den var tänkt, det har jag själv hört den geniale producenten George Martin berätta. Som tur är ges plattorna också ut i en monobox. Till den ber jag att få återkomma.
Intill Beatlesmontern på British Library ligger handskrivna manus från Shakespeare och James Joyce. Det säger något om Beatles betydelse i dag. Där finns även noter från mästare som Händel och Purcell. Ja, till och med verk av Beethoven.
"Roll over Beethoven, tell Tchaikovsky the news", sjunger en ung, kaxig George Harrison på "With the Beatles".
Bara tiden kan utvisa vilken av storheterna som står sig längst.