Det är bra för ämnesomsättningen att applådera mycket, säger Emil Björklund, Östgöta Blåsarsymfonikernas dirigent för kvällen. Hans mellansnack går från dåliga skämt till bra och får den dryga halva av publiken som är kvar vid konsertens slut att skratta, helt med på hans linje.
De som har gått, gjorde det förmodligen på grund av den kyliga vinden som drog in. Filtar och dynor är att rekommendera.
Fina klangvalörerDet är nästan fullsatt i början och många lyssnar borta vid vägen, samtidigt som solen blänker i valthornen. Crusell, Alfvén och Peterson-Berger spelas med fina klangvalörer, men saknar den omsorg som annars finns i spelet. Då märks det att "Quest" av Ann-Sofi Söderqvist är deras favoritstycke (sagt av Björklund).
Filmmedleyt av Henry Mancini med "Moon River" i spetsen är inlevelsefull och de båda "Ungerska danserna" av Brahms passar faktiskt bättre för denna grupp symfoniker än för vare sig fyrhändigt piano eller symfoniorkester, som om de vore ett balkanband med modet att kontrastera platåer mellan busigt och sugande. Det där sugande, är Björklund bra på; snabbt växande crescendon.
Visuellt levandeMalcolm Arnolds två satser ur "Four Scottish Dances" bygger på intrikata rytmer och den andra satsen - en reel - avbryts av ett mycket visuellt levande fagott som äldre, överförfriskad man. Lika lyckat som Michael Jöbacks superrytmiska tango på tå.
Men den största behållningen var faktiskt "Quest". Stycket hade rymd och den skapades mellan händelserna i förgrunden och bakgrunden, där något svagt rytmiskt i fjärran kunde kalla på uppmärksamheten. Funkiga rytmer stöttade fundersamma melodier som verkade hitta fram till ett lyckligt slut.
MOLLY TELEMAN