Äventyrsspel, eller peka-klickaspel som de också brukar kallas, är en genre som varit ganska osynlig under några år. Bortsett från de lysande "Den längsta resan" och "Syberia" har det varit ganska dött fram tills nu. Precis som "Baldurs Gate" gav nytt liv åt rollspelen för några år sedan hoppas tillverkarna att "Broken Sword 3" skall göra det samma för äventyrsspelen och man kan mycket väl lyckas för det är bra.
Spelet påminner närmast om "Grim Fandango", helt i 3D fast med mycket vackrare och mer realistisk grafik. Spelet styrs helt med ett fåtal tangenter på tangentbordet och känns på det hela naturligt och lätt att komma in i. Dock stör jag mig lite på hur figurerna styrs men det är nog mest en vanesak.
När man styr sina karaktärer dyker det upp symboler för knappar när man kan interagera med olika objekt i bilden. Många saker är dock så kallade röda sillar, det vill säga obetydliga för spelets handling och kan orsaka ordentligt funderande i onödan. I vissa spel är de för få, i andra alldeles för många vilket bara irriterar. Här är det precis lagom. På ett ställe försökte jag till exempel en bra stund att få med mig några grönsaker från ett kök. När jag väl gett upp och spelade vidare fick jag reda på att jag inte alls skulle ta dom. Så där kan det bli då och då men enligt min mening hör det till när man spelar äventyrsspel.
Vissa delar av spelet är uppbyggda som små hinderbanor också. Man får klättra, flytta lådor och svinga sig mellan olika platser. Dessa moment är i grunden ganska enkla eftersom det oftast bara finns en väg att gå, men det kräver ändå lite tankeverksamhet för att väl ta sig dit. Lite "Tomb Raider-inspirerat" skulle man kunna säga men utan att man behöver tänka på tajming i hopp och liknande.
Vad som är kul i spelserier är när man får anledning att känna igen sig. Så är det verkligen här. Gamla karaktärer och tidigare platser dyker upp då och då. Givetvis med roliga kommentarer från våra hjältar. Handlingen i denna del knyter an till de tidigare äventyren på ett bra och naturligt sätt. Den här gången har en ondskefull man tagit över resterna av den hemliga Tempelriddar-orden som George och Nico avslöjade i tidigare spel och utnyttjar den till sina egna personliga mål som självklart innefattar saker som evigt liv och världsherravälde. Vad annars? Skurkarna i spelet är som tagna ur de bästa James Bond-filmerna och är verkligen minnesvärda.
Grafiken i The Sleeping Dragon är stundtals lysande med sin vackert upplysta 3D-grafik. Det hindrar inte att det uppstår några smärre fel, eller buggar om man så vill, här och där. Inget allvarligt men ändå så att man reagerar. Figurer kan försvinna, armar som far in i väggar, skarvar mellan olika grafikblock som inte sitter tätt. Som sagt, ingenting allvarligt men ändå tillräckligt frekvent förekommande för att det ska nämnas här. I övrigt är animeringar och den övriga grafiken riktigt bra. Speciellt när man återvänder till en plats nattetid och får se den i skenet av gatljus och annat.
Ljudet är väl den del jag har mest att klaga på. De bra bitarna är musiken och ljudeffekterna som skapar en närmast filmliknande stämning. Musikstyckena dyker upp då och då men ligger och spelar lite diskret i bakgrunden utan att störa. Det är bra!
Sedan har vi det där med rösterna. Det är ofta som ett spel nästan kan stå och falla med kvaliteten på de olika rösterna i spelet. Ett bra exempel är den ovan nämnda "Den längsta resan", ett sämre är det nyligen recenserade "Knightshift". The Sleeping Dragon ligger och balanserar någonstans mitt emellan. Vissa röster är pinsamt outhärdliga medan andra känns helt perfekta. En vild gissning är att de värst tillgjorda rösterna är något slags försök till humor från tillverkarna men i så fall har de gjort sig själva en björntjänst. Nu är inte dessa röster speciellt dominerande och när musik och effekter är så smakfullt gjorda får ljudet ändå med beröm godkänt.
Eftersom jag gillar humor i spel måste jag nämna det också. Spelet är proppfyllt av spydiga kommentarer och avsnoppande svar från de olika kommentarerna. Kul är att se att George och deras vän André fortfarande småbråkar lite om Nicos gunst.
Jag hoppas verkligen att äventyrsgenren blommar upp igen men då beror det nog inte på spelsystemet i Broken Sword: The Sleeping Dragon. Det är bra och lätt att lära men knappast så revolutionerande som tillverkarna vill ha det till. I grova drag har jag sett det förut i andra spel och dessutom är jag inte helt överens med själva styrningen av figurerna. Men både grafiken och ljudet liksom handlingen får med beröm godkänt. En av världens populäraste spelserier har slagit till igen. Hoppas bara att det är tillräckligt för att väcka upp en slumrande genre.
Betyg: 8/10