Röken ligger tätt över vattnet du färdas på. En rysk officer står och skriker i en megafon, kulorna viner. Plötsligt dyker plan upp i horisonten, båtar omkring dig flyger i luften av bombregnet. Stalingrad måste räddas, ge inte vika. Dom som tar ett steg tillbaka skjuts, skriker officeren. Folk i båten verkar livrädda, dom biter på naglarna och en del försöker fly i ren skräck ner i det kalla vattnet. Dom skjuts på fläcken.
När du väl kommer upp på land får du reda på att det är ett vapen på två man som gäller, allt du får är ammnution. När din vapenbroder dör ska du alltså plocka upp hans vapen. Alla rusar som galningar in i tyskarnas Mg40. Dom flesta hinner knappt sätta foten på Stalingrads ockuperade mark. Du söker frenetiskt runt omkring dig för att hitta ett vapen, men inte. Ett dalandet ljud hörs från den rökfyllda himmelen, en granat slår ner vid dina fötter. Ahhh får försöka igen är den första tanken som slår en.
Så känns det varje gång man spelar ett bra spel. Timmarna går. Man bara sitter där helt oberörlig och spelar. Tjejen gnäller och hunden hade man behövt rasta för flera timmar sen. Call of Duty är ett typiskt sånt spel.
Call of Duty är ett intensivt spel med mer action än var man själv knappt kan hantera. Redan från första stund du landar på marken med hjälp av din fallskärm börjar kulorna susa. Hela tiden har man hjälp av sina allierade vänner. Ibland har man hjälp av en hel armé, med pansarvagnar och flygunderstöd. Tillsammans ska ni få tyskarna på knä i såväl Frankrikes vackra landskap som Rysslands kala och sönderbombade land. Uppdragen är realistiska och jag vet att dom flesta krigen har ägt rum. Stalingrad har skildrats i många filmer, Enemy at the gates är en sådan film. Intåget i Berlin var det slutliga i andra världskriget och har filmatiserats ett antal gånger.
Filmkänslan återkommer hela tiden när man spelar. Ljudet då granater dalar och exploderar gör så att man rycker till i hela kroppen. Kulorna studsar och borrar sig igenom luften och träffar fienderna med ett dovt ljud. Musiken är väldigt pampigt och passar in bra till dom explosioner man orsakar på vägen till världsfred.
Det finns gott om vapen förutom i Stalingrad där man får kämpa sig fram genom att springa. Annars finns det krypskyttegevär, ett antal submarine guns, några olika automatgevär och många fler livsfarliga projektilvapen.
Animationerna i Call of Duty känns mycket verkliga. Soldaterna rör sig på ett härligt och mjuksätt. Nazisterna som dör faller ihop med en duns, men skjut gärna ett par extra kulor för dom asen verkar ha nio liv. Städer känns levande. Dom öppna landskapen med ihjälskjutna kor är en fröjd för ögat, inte för att jag har något emot kor förstås.
Men den största frågan är kanske hur bra multiplayerdelen är? Den är lysande. Dom flesta mapsen funkar som i Counter-Strike, alltså planta en bomb och vänta på smällen. Det finns också mapps då man ska hitta hemliga dokument eller en fältradio. Jag har spelat Counterstrike i snart 4 år och jag funderar allvarligt på att lägga ner och satsa helhjärtat på Call of Duty, frågan är vad min clan kompisar tycker om det.
Omdöme: Call of Duty bjuder upp till en dans som jag verkligen gillar och att multiplayerdelen är helt fantastik fördubblar ju nöjet. Om ni gillar action och FPS så är detta ett helgjutet spel för er, jag kan garantera en underbar upplevelse.
Betyg: 9/10