Det är snart tjugo år sedan vi för första gången fick stifta bekantskap med släktet Belmont och deras uppenbart oändliga kamp mot Dracula och hans underhuggare. Kombinationen av mörka gotiska slottsmiljöer, förvridna monster från helvetets alla hörn, möjligen tidernas mest välkomponerade spelmusik, rå action och mer därtill har trollbundit hela spelvärlden flera gånger om! För första gången på Playstation 2 ska vi nu, för ovanlighetens skull i 3d-grafik, få beträda Draculas lilla stuga för en kopp kaffe. Det kan inte bli annat än trevligt!
Konami har i alla tider borgat för högkvalitativa produktioner, i mina ögon har de på senare år till och med vässat sina kunskaper ett uns. I sitt högaktningsvärda bagage finner man, förutom Castlevania, titlar som Silent Hill och Metal Gear Solid för att nämna de mest uppmärksammade på senare år. Med tanke på att Konami vid flertalet tillfällen visat vad de går för kan man inte annat än hoppas på att det läggs lite krut kring produktionen av Castlevania.
Efter att inledningsvis ha lyssnat på en lång och kryptisk dialog mellan spelets huvudperson och en annan skummis är det dags att olja upp piskan och veva ned porten till Draculas näste. Sekund för sekund och minut för minut avnjuter jag allt vad "Castlevania - Lament of Innocence" har att erbjuda, visuellt har Konami skruvat ur så gott som allt ur våra stackars PS2-enheter. I dessa onda och mörka miljöer tar ljussättningar och specialeffekter ut sin fulla rätt, det är en sann fröjd att beskåda allt från blixt och dunder i grymma attacker till så simpla saker som brinnande stearinljus.
Som jag inledningsvis skrev så är spelseriens musik av världsklass, har ni ingen erfarenhet av det sedan tidigare lär ni lägga det på minnet nu. Många slingor är purfärska men ibland slinker det in en och annan från det glada 80-talets kreationer också. Under mina första två, tre timmar satt jag inför mina vänner och förklarade lyriskt hur Konami hade lyckats med Castlevania, men snart nog skulle det visa sin rätta sida. Ju längre in i slottets mörka hålor jag tog mig desto mer slog det mig, hur repetitivt ska det behöva vara egentligen?
Banorna, om vi tillfälligt får kalla det så, är inte alls lika varandra sinsemellan, men de specifika banorna i sig ser nästan likadana ut från början till slut tråkigt nog. När man nästan kan förutspå hur banan ser ut lite längre fram eller ungefär vad som händer, då börjar spelsuget dessvärre att avta. Hur kan man förlora ett utspel när man sitter med fyra ess och en kung på handen?! Jag kan inte direkt kalla det hela för en besvikelse, för allt finns där men har inte utnyttjats på rätt sätt.
Efter att jag insett spelets största svaghet var jag fortfarande fast besluten om att ta reda på hur pass långt spelet var, för att vara ett intensivt actionspel klarar det sig med nöd och näppe över godkänt. Jag ser det hellre så här än att Konami hade gjort ett långdraget äventyr av det hela, men Castlevania har heller aldrig varit något äventyrsspel i den bemärkelsen.
Omdöme: Castlevania är till synes ett grymt bra spel! Vore det inte för att banornas struktur är alldeles för repetitiv hade betyget nio varit ett faktum, nu får Konami skämmas och nöja sig med en sjua. Spelet är som sagt riktigt bra, men repetitivt.
Betyg: 7/10