Robert Broberg
Crusellhallen, Linköping 11/9
Jag har alltid uppfattat Robert Karl Oskar Broberg som en mycket modern man, ständigt uppkopplad mot sina motstridiga känslor. En man som vågar erkänna sina brister, som tar livet, döden och kärleken på största allvar. Samtidigt en ordkonstnär, en underhållare och durkdriven publikdomptör.
Senast jag såg honom här i Linköping höll han publiken i ett järngrepp - från början till slut. Men det känns som väldigt länge sen.
Stelt och knyckigt
Robert Broberg modell 2009 rör sig stelt och knyckigt, han bläddrar ängsligt bland sina texter i notstället, han sneglar på kapellmästaren som för att fråga: vad händer nu? Och han involverar inte oss i publiken mer än någon annan: lite handklapp här, lite allsång där.
Det känns väldigt konstigt och jag undrar om han lider av ryggskott eller nåt innan jag fattar att åldern börjar ta ut sin rätt och Robert Broberg som alltid varit mycket "här och nu" har valt att tona ner gagsen och publikfrieriet för att koncentrera sig på sina senare sånger.
Även om mellansnacket är mer än lovligt gaggigt på sina ställen så har han ändå en viss charm, det går inte att komma ifrån.
Flyhänt och skickligt
Rösten låter bra. Både i visor som "Älskar vi varandra när vi vaknar?" och mer klösiga nummer som "Ta på dig den röda jumpern, baby". Roligast av alla verkar orkestern ha. Musikerna skrattar så de storknar åt Robbans självironiska fånigheter och spelar glatt på, ofta i boogierockmanér. Det är flyhänt och skickligt, men ger å andra sidan inte låtarna någon särskild karaktär.
Bäst låter det i dynamiska "Målet är ingenting, vägen är allt". Samt tunga publikfavoriten "Jag älskar dig, ditt helvete", där Robert Broberg helt plötsligt går för fullt.
Slappnar av
Publiken är tålmodig och applåderar artigt, ibland lite mer än så. Kanske är det välviljan som räddar showen från att kapsejsa.
Responsen får Robert Broberg att mer och mer slappna av och han vågar dröja vid spetsfundigheter som "Jag är ändåist, It?s not the end - it?s ändå". En textrad som slår en bro till 70-talsflugigheter som "How do you feel? Mjölk i da´. How do you feel? Mjölk är bra".
Den här kvällen är det visor som trösterika "Mörkret", som gör starkast intryck. Och trotsiga textrader som "Jag skall inte ligga lik/jag skall brinna när jag ska dö/då äntligen kan flammorna slå ut/när allt är slut". Medan avslutande "Rädda mig" känns precis så platt, som Broberg beskriver den i sin prata. Ett mycket snöpligt slut på en väldigt ojämn konsert.
Publiken sjunger med
I extranumren bjuder Robert Broberg på några av sina mest älskade örhängen, publiken sjunger glatt med i "Det som göms i snö", "Vatten" och "Båtlåt". Medan Broberg verkar okoncentrerad och tappar bort sig i texten.
Ändå tror jag det är vad som återstår för en artist som stått på scenen i 50 år. Att faktiskt vårda sina hits och ge publiken vad den betalar för. Även om priset är att "här och nu" byts mot "där och då".