Chicago 1930 är kännetecknande för en av de mest våldsamma och brottsliga epokerna i Amerikas, och kanske hela världens, historia. På grund av alkoholförbudet växte snabbt mäktiga gangsterligor fram och försåg folket med det staten ville beröva dom från. Det kanske mest anmärkningsvärda med den här perioden var att gangsterligorna inte bara slogs mot varandra och olika delar av poliskåren. Polisen delades även den i delar som inbördes bekämpade varandra, detta tack vare mutor och korruption. En bra skildring av detta finner man i Brian DePalmas "De Omutbara" vilket också detta spel verkar ha hämtat en hel del inspiration ifrån.
I grund och botten är detta en variant på det gamla Desperados. Det finns två kampanjer i spelet där du antingen är polis eller gangster. I sann strategispelsanda styr du ett antal karaktärer genom olika uppdrag.Spelkartan är sedd snett uppifrån och figurerna styrs genom enkla kommandon med musen. Uppdragen är hyfsat varierade på pappret men i slutändan går ändå de flesta ut på samma sak. Gör dig av med fienden innan de gör sig av med dig. Det är lite tråkigt för ambitionen är bra och idéerna finns där men man verkar ha skyndat på allt för att få spelet färdigt utan att ha lagt ned tillräckligt mycket tid på varje del.
För att ta ett exempel, man får i uppdrag att avslöja några gangsters hemliga vapengömma på ett motell i staden. Här blir det ett virrigt springande fram och tillbaka för att leta efter ett otal nycklar till de olika rummen.Ledtrådar till nycklarnas placering lyser med sin frånvaro vilket blir fort väldigt frustrerande. Här hade behövts mycket mer bearbetning.
Även stridssystemet lämnar en hel del övrigt att önska. Man har försökt att utveckla synfältssystemet från Desperados, men i själva verket har det bara blivit till det sämre. Figurer och annat som hamnar utanför din karaktärs synfält bleknar och eventuella figurer blir osynliga. Tyvärr verkar ens karaktärer vara av det närsynta slaget så man måste vara mycket nära inpå en figur för att se den. Ett annat problem är att om någon vänder ryggen till kan man med största sannolikhet döda hans kompis utan att han reagerar.
Detta trots att det bara är några meter bort och man använder ett välljudande hagelgevär. Sådana här detaljer gör att spelkänslan faller platt. I särskilt intensiva strider finns en slow motion-funktion som man kan koppla på om det blir för svårt att hinna med. Detta är faktiskt den detalj som fungerar bäst, men det räcker inte för att rädda något som i övrigt är ganska ospelbart.Visserligen är spelet ganska lätt att klara om man har tålamod med det ologiska nyckelletandet, men det är knappast något positivt.
Det finns några positiva saker till. Ljudet är bra och den lätt jazzdoftande musiken skapar en skön och tidsenlig känsla. Grafiken är även den bra och hyfsat detaljerad. Desto sämre då att det inte finns mer interaktivitet med detaljerna. Det hade inte varit så svårt att göra skåp, lådor och annat klickbart och på det sättet skapat mer realism, istället för som nu är fallet där det mesta man kan plocka upp ligger utspritt mitt på golven eller marken.
Omdöme: Slutbetyget kan alltså knappast bli godkänt för ett spel som i stort befinner sig på ett tidigt demostadium. Jag tycker att menyer och styrsystem fungerar bra men sedan finns det för mycket som inte är riktigt utmejslat än. Jag kan faktiskt inte med gott samvete rekommendera Chicago 1930 till någon. Leta hellre upp ett ex av det gamla Desperados som trots sina egna brister håller en mycket högre klass än detta spel.
Betyg: 3/10