Den tidigare frontfiguren Crash Bandicoot är tillbaka ännu en gång. Numera står Sierra för produktionen och den är en sargad hjälte vi möter i Crash Twinsanity. Men farhågorna till trots ger jag mig ut med denna minns sagt karaktärsvaga hjälte numera i samarbete med ärkefienden Neo Cortex.
Neo Cortex vaknar upp ur ett isblock tre år efter sitt senaste möte med Crash och ger sig direkt på honom igen. Som vanligt går det åt pipan men istället tvingas nu dessa två ärkefiender samarbeta när mystiska utomjordingar hotar deras existens. Det är som de flesta misstänker allt annat än smärtfritt.
Klassisk plattform utan någon som helst nyskapande karaktär. Så skulle man kunnasammanställa den direkta reaktionen när man slår igång Crash Twinsanity. Som vanligt hoppar och snurrar Crash omkring, samlar äpplen, krossar lådor och fiender. Men efter en stund kommer Neo Cortex in i spelet. Då ändras förutsättningarna lite. Man får styra en kula bestående av de tvåhuvudkaraktärerna i vilt slagsmål eller andvända Cortex som påk mot fiender och lådor. Lite nya inslag men knappast något helt nytt.
Grafiken är knappt godkänd efter att ha sett de ledande plattformsspelen i aktion. Istället ligger Crash i bakvattnet för de flesta. Kantigt och lite småbuggigt här och där. Musiken är småhetsig och knappast inspirerande. Men dettänker man knappast på när det kommer till att styra Crash och kompani.
Kontrollen hör väl till det sämsta jag har stött på under de senaste året. Dödstalet stiger lätt till tvåsiffrigt redan under den inledande banan. Crash ramlarn ner i hål och sprängs ideligen i bitar, detta förutsätt att han interedan har drunknat. Dessutom kan man få stryk av de mest larviga fiender. I försöket att hoppa på en skunk landar man strax bakom och dör. Oftast behöver man knappt ens titta på fienderna för att få stryk och om en videosekvens startar är man garanterat borta. Fiender och saker som rör sig fortsätter nämligen ticka på medans man tvingas titta på film vilket resulterar i, enkeltuträknat vid det här laget, ond bråd död.
Den enda riktiga behållningen är de stundvis humoristiska inslagen men annars stiger oftast irritationen i takt med att liven försvinner. Jag har med åren utvecklat visst tålamod mot svåra banor och ständigt återkommande problem i spel men det här tär även på mitt humör.
Omdöme:Crash Twinsanity vill haka på de olika plattformsspelen som leder utvecklingenmen lyckas inte ens halvhjärtat. Ett svårt och tråkigt spel utan någon speciell framförhållning. Kontrollen är en spelförstörare i sig och kombinerat med fiender som dödar med ryggen och videosekvenser i realtid gör spelet frusterande. Nej, förhoppningsvis stannar Crash i graven från och med nu för jag bjuder inte på några extraliv.
Betyg: 2/10